Det kommer att bli bra

Min mamma har cancer i sköldkörteln. Det tog över en vecka för henne att klara av att berätta det för mig. För att jag har så mycket omkring mig. Och för att hon och pappa behövde tid för att ta in beskedet. Hon vill inte störa med sin sjukdom. Hon vill inte vara till besvär och försöker att låta lite glad och positiv. Hon berättar att hon har köpt nya tofflor som hon ska ha om blir inlagd på sjukhus. Så det är klart.

Mamma har känt sig konstig och trött under så lång tid. Trots att alla prover som tas hos läkaren visar på normala värden så känner hon att hon håller på att gå under. Ibland tror hon att hon håller på att bli tokig. Allt ser bra ut, men hennes kropp orkar inte.

Så skickar läkaren en remiss för ultraljudsundersökning av sköldkörteln då mamma känt en liten knöl där. Den läkaren som utför undersökningen säger att det ser helt ofarligt ut, men för säkerhets skull kan man göra en punktion för att vara på den säkra sidan.

Så ringer doktorn. Mamma och pappa åker dit för att ta emot beskedet.

Mamma är inte tokig.

Men hon är orolig för pappa som är ledsen, sover dåligt och har ont i hjärtat.

– Det kommer att bli bra, säger hon till honom mitt i natten där de ligger vakna med sina tankar.

– Det kommer att bli bra, säger hon till mig när vi pratar i telefon och jag försöker ta in det hon berättar.  Ja, det kommer att bli bra, svarar jag.

– Det kommer att bli bra mamma, smsar jag henne senare på kvällen efter att ha försökt sortera alla tankar.