Ingenting

Dagen efter att jag får reda på min mammas tillstånd så blir lillens lämning på dagis hemsk. Han gråter och klamrar sig fast vid mig. Otröstlig. På ett nytt sätt, faktiskt. Inte ens under inskolningen var det så jobbigt och ledsamt som denna dag. Jag lämnar och hastar vidare till jobbbet. Ringer förskolan när jag är framme. Allt är bra. Han är lugn och sitter och leker. Älskade unge. Han känner förmodligen av min oro, min sorg. Eller så är det att han är större och medveten om att han blir lämnad och att jag inte kommer tillbaka på flera timmar. Eller vad vet jag? Ingenting. Ingenting alls.

För jag vet ingenting.

På jobbet vill de ha in önskemål om sommarsemester.

Sommar.

Semester.

Ja, jag vet inte jag.

Att planera är inte så lätt just nu. Tre/ fyra månader är inte så lång tid. Men jäklar vad det kan hända mycket under den tiden. Det vet vi alla som befinner oss i cancerland. Förbannade jäkla cancer. Vi vill inte låta den bestämma och styra över våra liv, aldrig. Men när man sitter och ska fylla i papper, blanketter, önskemål eller whatsoever så blir det så tydligt. Då slår det en att man inte vet någonting alls.

S och jag pratar om döden. Vi  bryter ihop. Vi försöker prata om framtiden. Vi bryter ihop.

Vi pratar om kärleken. Om livet. Om smärtan. Mycket kort. Men ofantligt stor smärta.

Och musiken. Så mycket musik S tillfört mitt liv. Våra liv. Ibland undrar jag hur jag ska klara av att överhuvudtaget lyssna på musik utan att börja gråta. Även låtar som kan tillskrivas glada lockar fram tårar. För glädje är ju en stark känsla.  Och den flyter gärna ihop med sorg.  Så är det för mig. Idag grät jag hela vägen till jobbet. Trots att jag lyssnade på detta.

Det är så tydligt. Att jag inte vet. Ingenting alls. Ingenting.