Men det är inte tyst i huset. S ligger vaken i sängen. Han väntar nog på att jag ska gå och lägga mig. Lilleplutt ligger och snusar. Dottern läser KP, jag hör hur hon bläddrar frenetiskt. Vi bråkade tidigare ikväll. Hon blev ledsen på mig. Själv sitter jag med ett glas rött och snörvlar framför datorn. Patetisk.
Nej jag lyckas verkligen inte att behålla lugnet och vara den här goa, stabila och glada mamman/ frun hela tiden. Inte ens halva tiden.
Tröttheten har mig i sitt grepp och toleransnivån är så gott som obefintlig. Jag vill bara segna ned till en liten blöt hög och gråta. Gråta klart. Färdigt. Går det?
Känner mig usel. Dålig. Dålig mamma. Dålig partner. Dålig vän. Dålig. Jag fräser åt man och barn. Jag ignorerar vänners telefonsamtal. Jag är så arg så att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Jag har ont i kroppen. Jag får ofta sprängande huvudvärk. Och jag vet att min kropp skriker åt mig att ta det lugnt, varva ner, samla krafter. Min familj behöver mig. Men jag kan inte hantera detta. Så känns det. Jag orkar inte. Just i detta nu.
Känner mig så fruktansvärt frustrerad och maktlös. Förbannad och förtvivlad. Och ledsen över att jag inte klarar av detta bättre. Jag gör bara saker och ting värre, så känns det i stunder av självömkan. Men vafan. Jag måste väl få ha sådana också?
Stunder alltså. Inte mer.
Natti
Hm, du är inte en dålig människa för att du har känslor och reagerar med känslor... Lät ju förnuftigt eller hur?!
SvaraRaderaKänns lite fjuttigt, men här kommer en kram iaf. //Anna
Du är bara en HEL människa, med alla plus och minus. Vi människor liknar en sinusformad kurva, hur mycket det går upp så mycket går det ner. Det finns inga höjdpunkter utan bottenläge. Snart vänder det upp.
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaJag känner så väl igen mig i det du skriver. Man tror att man ska orka men hur mycket ska man klara?
Jag förlorade min man i cancer och försökte när han blev/var sjuk att vara så duktig i att ta hand om allt att jag glömde mig själv och till slut orkade jag inte ens följa honom upp till lasarettet då han fick en hjärtinfarkt av cellgifterna, åk bara jag stannar hemma! Förstår nu efteråt att det ju berodde på att man var så slut över allt funderande och situationen i sig .. därför vill jag bara säga till dig: ta hand om dig själv också och man får vara förbannad och hopplös ..Kram /Lena
Det vore mer konstigt om du inte hade dina stunder... En helt normal reaktion på en onormal situaiton. *sköt om dig*
SvaraRadera