Vrakvarning, tanter och koma

Varning. Detta inlägg kan mycket väl vara mitt gnälligaste ever. Men jag bara måste. Så sluta läs redan nu ifall ni vill behålla ert glada humör. Ok, här kommer det.

Känner mig som en klubbad säl. Oavsett om det är dags att gå upp eller gå till sängs så är det en förlamande trötthet som dominerar. Och likt förbannat vaknar jag vid tre-tiden varenda natt, för att sedan inte kunna somna om riktigt djupt igen...www.villduseettvrak.nu

Igår fredag somnade jag tillsammans med lilleplutt när han nattades vid halvnio.
Jättekul för resten av familjen. Men de karade sig finfint :)
Det Idolades och julkalendrades hejvilt medan jag låg i djup, djup koma.

Skyller på årstiden. Eller hormonerna. Eller jobbet kanske?

Jobbet. Herregud.
Vilket tempo. Skitkul, men utmattande.
Försöker hålla mig undan allt som heter skitsnack och konflikter.
Jobba på med mitt. Leverera. Gå hem.
Ägna min energi åt att klara av vardagen och att umgås med min underbara och fantastiska familj.
Men det är stört omöjligt.

Trots att jag så gott som aldrig befinner mig i ”stormens öga” d v s där man samlas för att prata skit på min arbetsplats, för att jag är fullt upptagen med att sköta just mitt arbete, så får jag plötsligt höra att något jag sagt förvrängts, spetsats till och orsakat en kollega problem.

Jag rättade givtvis till det hela så fort jag hörde talas om det men det är så otroligt onödigt. Onödigt och energikrävande.
Och när man konfronterar källan till det så kryps det ihop till en lismande liten äcklig boll som flyr med svansen mellan benen med ett lika äckligt insmickrande och falskt leende på läpparna.

Kvinnodominerade yrken. Med sladdertackor av högsta rang.
Människor som skapar konflikter på jobbet. Har de inget att göra på fritiden? Har de inga riktiga problem? Inga liv?

Eller har man för många egna problem som man inte orkar eller kan ta tag i och därför njuter man av att skapa kaos omkring sig på arbetstid? Det blir kanske den enda ventilen?
Mmm, ni hör. Amatörpsykologi på väldigt hög nivå, haha.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra. Vad är det med oss kvinnor egentligen? Varför kan vi inte stötta och hjälpa varandra istället för detta eviga baktalande och präktiga självhävdelse.
När ska vi sträcka på oss och börja bete oss så som vi gärna utger oss för att vara när vi slår oss för bröstet och talar om hur duktiga vi är? Vi som klarar av att ha så många bollar i luften, är omhändertagande, mjuka, raka, ärliga, lyssnande, solidariska och inkännande varelser?

Ett annant gulligt exempel är när en man börjar på en sådan arbetsplats.
Jäklar vilken fart det blir på oss tanter då.
Det ska introduceras, förklaras, visas, hjälpas till och skrattas, gärna högt och länge.
Men när en ny kvinnlig kollega kommer, ja då får hon så gott som klara sig bäst hon kan, medan hon synas från topp till tå.. Är hon ung och snygg, ja då hatar vi henne. Är hon dessutom bra på sitt jobb, då är hon helt körd.

Fy fan vad trött jag blir.

Nej, självklart drar jag inte alla över en kam, även om detta inlägg kan tyckas onyanserat. Men jag tror och hoppas att ni förstår vad jag menar...

Nu: sudda bort min sura min. Pulkabacken kallar.