Paus

Häxan surtant. Lite så har jag känt mig på sistone. Energin, den kom, sträckte ut tungan åt mig och försvann igen.

Om jag bara kunde sätta allt runtomkring mig på paus. Då skulle jag sova, sova dag som natt. Äta ute, ta mig en ordentlig fylla, gråta klart, en gång för alla. Nej det går inte, jag vet. Gå på massage, läsa läsa läsa och sen sova ännu mer. Ingen märker det inträffade när jag väl trycker på play. Allt är precis som vanligt. Eller ännu hellre. Sjukdomen finns inte. Har aldrig funnits.

Vill inte vara Häxan Surtant. Men hon måste väl få komma fram någon gång hon med. Det tar på krafterna, denna strävan efter att hålla skenet uppe, hålla masken och försöka vara Tingeling när det råder kaos inombords.
Ja, det är jag som har fått för mig att försöka tingelinga, det är ju inte direkt någon som förväntar sig det av mig. Nåväl.

Som jag skrev i förra inlägget. Det har hänt så mycket under så kort tid. Inte konstigt att det är svajigt. Inte konstigt att jag är rädd. Livrädd att förlora min oas. Att vara med S är som att komma till en oas. Allt får en mening. Även om vi naturligtvis kan bli fruktansvärt irriterade på varandra. Speciellt nu.
Konstigt, inte sant?

Tänker tillbaka på när vi precis hade fått sjukdomsbeskedet,strax efter midsommar förra året. Vi satt på en av Södersjukhusets balkonger och såg ut över vattnet. Läkarens ord ekade i mitt huvud. Bredvid S stod anordningen som försåg honom med näringsdropp. Vi höll varandras händer. Jag kommer ihåg den sönderstuckna armen. Hans bleka hud. Den alltför stora sjukhusskjortan som saknade två knappar.

Vi trodde att operationen skulle ske rätt så snart, ungefär samtidigt som vårt barn var beräknat. Därför diskuterade vi hur vi skulle kunna hamna på samma sjukhus.
Vi försökte lösa det praktiska. Min kropp värkte av sorg och förtvivlan. S sade att han skulle fixa detta. Sommaren pågick för fullt, vackrare än någonsin, solen stekte våra fötter där vi satt och jag kommer ihåg att det gjorde mig riktigt jäkla förbannad.
Att sommaren var så fantastisk...

Häromdagen var jag ute och försökte shoppa lite vår- och sommarkläder till mig själv. Jag hade några plagg över armen som jag tänkte prova. Glad musik strömmade ur butikens högtalare. Men så hörde jag plötsligt det välbekanta introt till Annika Norlins "Vi kommer att dö samtidigt". Jag lämnde ifrån mig käderna och störtade ut ur butiken. Jag klarade inte av att höra den. Jag minns hur vi pratade om just den låten för några år sedan, och om man verkligen kan bestämma själv när man vill dö. Ja, med tanke på de dödsannonser man läser ibland om gamla människor, äkta makar som dör tätt efter varandra. Är det en slump eller är det så att vetskapen om att ens själsfrände lämnat jordelivet gör att man ger upp livsviljan och somnar in?

Men så träffade S en äldre man på sjukhuset, nu efter operationen. De delade sal och hade flera intressanta diskussioner.

Den äldre mannen är änkling sedan sex år tillbaka. Samma dag som hustrun gick bort slutade han att dricka. Väl medveten om att de flesta i bekantskapskretsen förväntade sig att han skulle supa ihjäl sig. Mannen kämpade nu för att gå upp i vikt efter sin operation och slippa den deprimerande sjukhusmiljön. Han ville hem, så fort som möjligt. Det hade han bestämt sig för.