Om när cancern kom till vår familj. Om kärlek så stark så att den knappt går att beskriva. Och om bottenlös sorg och förtvivlan. Om livet. Våra liv. Om döden.
Translate
tisdag 4 september 2012
Tack hjärtat
Dottern kom med blommor till sin mamma och sin S. Tack finaste unge !
Vad ska man säga? Hur ska man bete sig? Du tar upp ett angeläget ämne för oss som har vänner som är svårt sjuka. Det är lätt att känna sig osäker, säga fel. Lätt att misstolka. Hur ska svårt sjuka och deras anhöriga bemötas? Vad tycker du?
Jag anser att det viktigaste är att visa att man bryr sig. Visa sin omtanke. Ett telefonsamtal, ett besök, ett brev.
En väninna drabbades av obotlig cancer för tio år sen. Hon stängde alla dörrar för alla. Till slut besökte jag henne ändå på sjukhuset. Jag tog med ett snyggt nagellack som hon älskade. Trots sitt avmagrade tillstånd var hennes naglar som vanligt helt fantastiska.
Hon blev glad för nagellacket men inte för mig. Hon ville gömma sig. Vi skildes som vänner i en kram. Tre veckor senare var jag på hennes begravning. Hon blev 33.
Jag följde min intuition. Jag ångrar det inte. Gjorde jag fel?
Hej. Jag blir orolig när du inte skrivit något på länge än fast jag vet att du givetvis har annat som har högre prioritet. Men fundersam blir jag ändå...
Hej, tänker på er läser allt även om jag är sämre på att kommentera
uppskattar din blogg och du ska veta att jag är en av dem som är kvar här :) Tror kanske jag uppskattar den än mer nu när jag också har hamnat "på sidan av" pappa, istället för mitt i. Äsch! har ändå alltid gillat den!
Så rart av henne! Kram
SvaraRaderaVad ska man säga? Hur ska man bete sig?
SvaraRaderaDu tar upp ett angeläget ämne för oss som har vänner som är svårt sjuka.
Det är lätt att känna sig osäker, säga fel. Lätt att misstolka.
Hur ska svårt sjuka och deras anhöriga bemötas? Vad tycker du?
Jag anser att det viktigaste är att visa att man bryr sig. Visa sin omtanke. Ett telefonsamtal, ett besök, ett brev.
En väninna drabbades av obotlig cancer för tio år sen. Hon stängde alla dörrar för alla. Till slut besökte jag henne ändå på sjukhuset. Jag tog med ett snyggt nagellack som hon älskade. Trots sitt avmagrade tillstånd var hennes naglar som vanligt helt fantastiska.
Hon blev glad för nagellacket men inte för mig. Hon ville gömma sig. Vi skildes som vänner i en kram. Tre veckor senare var jag på hennes begravning. Hon blev 33.
Jag följde min intuition. Jag ångrar det inte. Gjorde jag fel?
Annica
Fina fina dottern :) En liten ros själv är hon.
SvaraRaderaKram!
Fina kärleksblommor :-)))))
SvaraRaderaHej. Jag blir orolig när du inte skrivit något på länge än fast jag vet att du givetvis har annat som har högre prioritet. Men fundersam blir jag ändå...
SvaraRaderaKram Ann-Louise
Hej, tänker på er
SvaraRaderaläser allt även om jag är sämre på att kommentera
uppskattar din blogg och du ska veta att jag är en av dem som är kvar här :) Tror kanske jag uppskattar den än mer nu när jag också har hamnat "på sidan av" pappa, istället för mitt i. Äsch! har ändå alltid gillat den!
kram kram
Tänker på er och brukar läsa i din blogg. Många varma kramar Elin A
SvaraRaderaNi finns i mina tankar , varje dag, jag önskar er all värme och omtanke.
SvaraRaderaLisa
Jag tänker på er. Kramar.
SvaraRaderaSaknar dina inlägg.. Kram <3
SvaraRaderaHur har ni det? *styrkekramar*
SvaraRaderaSkickar en värmande höstkram!
SvaraRaderaPernilla i Skåne