Utan magsäck

Vi äter och dricker gott. S äter "lyxluncher" med arbetskamraterna. För vi vet inte hur det kommer att bli sen. Hur är det att leva utan magsäck? Känner man hunger? Läkarna ska alltså ta bort magsäcken och sy fast tunntarmen vid matstrupen. De gör så eftersom tumören sitter så till att man måste skära bort med god marginal.

Det finns inte så mycket att läsa på nätet om just detta ingrepp och livet efter. Förmodligen för att det är en ovanlig åtgärd. Ja, förutom de operationer då man snörper åt en del av magsäcken i syfte att gå ner i vikt. Men då har man ju sin magsäck kvar. Och många frågor poppar ju upp efterhand, inte när man sitter där med läkaren mittemot sig. Men S ska få träffa en dietist som ska lära honom det som behövs. Lära oss.

Ett av S stora intressen är att laga mat, och att äta. Han njuter av smakerna, färgerna och dofterna. Senaste tiden har vi ätit festmat så gott som varje dag. Sedan blir det sondvälling till en början. Läkaren säger att S får räkna med ca10 kilos viktnedgång. Så det är bra att han käkar upp sig. Ett problem som kan tillstöta efter operationen är att det blir komplikationer där tunntarmen sys fast vid matstrupen. Annars är det att lära sig att tugga maten ordentligt och att äta lite och ofta. Man kan annars få problem med illamående och svettningar, s k dumping.

Ett annat problem är att S kommer att bli mycket känsligare för infektioner. När man opererar bort mjälten så kan man tydligen få en spruta som skydd mot pneumokocker. Även järnbrist och vitaminbrist är vanligt efter operationer av detta slag. Dessutom ska man undvika citrusfrukter samt juicer...
Jag har dock läst om några personer som genomgått samma slags operation och enligt dem så går det att äta och dricka gott såsmåningom. Men att man vi får räkna med att det tar tid. Tid för kroppen att återhämta sig och tid att lära sig att äta igen.

Och här sitter jag alltså och skriver om detta som ska ske, och jag fattar fortfarande inte riktigt att det ska ske, en slags overklighetskänsla. Men att det kommer att ske är ett som är säkert. Just nu liderjag av en otrolig separationsångest. Att inte få ha S nära, känns skitjobbigt men nödvändigt.