Akuten, ängel och Coccilana

S förkylning övergick i lunginflammation.
Trots penicillin blir han sämre och sämre. Han kan inte sova.
När han hostar ”poppar” en knöl fram strax under magen.
Och han hostar hela tiden.
Andningen är svår att beskriva, det väser, piper och rosslar.
Läkaren på vårdcentralen skriver en akutremiss med frågeställningen:
Pneumoni? Metastaser? Förstorad lymfkörtel i ljumsken.

Akuten.

Akutröntgen.

Blodprov.

Pinne i näsan.

Väntan.

Panik.

Igen.

Metastaser?

Känns som om hjärtat kommer att explodera i bröstkorgen.
Ont.

Det gör ont.
Så fruktansvärt ont.

Den vita sjukhusskjortan. Jag hatar den vita sjukhusskjortan.
Men jag vet att den betyder att S ska bli omhändertagen. Få vård. Få hjälp. Snälla hjälp honom. Hjälp oss.

Jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Jag försöker vara stark, vara ett stöd men det brister för mig.Jag kämpar förgäves, de varma tårarna drar med sig mascaran nedför mina kinder, ned på pappret som skyddar britsen där S ligger. Dripp. Dropp.

Väntan.

Läkaren kommer.

Hon är helt fantastisk.
En ängel.

Hon tar reda på allt, ställer alla möjliga frågor, lämnar inget åt slumpen. Men framförallt, hon ser S, hon lyssnar, hon bryr sig. Hon ser oss.

Ängel.

S får byta penicillin. Nya blodprover skall tas för att se att det vänder.
Annars ska S läggas in och få pc intravenöst.

Väntan.

Det är inte metastaser.
Det finns inga metastaser i lungorna.
Jag försöker andas in luft, det känns som om någon sitter på min bröstkorg.

Coccilana.

S sover nästan en hel natt. Det vänder.
Efter några dagar nytt blodprov.

Ängeln ringer tillbaka, alla prover ser ok ut.
Knölen är förmodligen ett bråck, S har kanske hostat sönder magmusklerna så att en bit tarm poppar ut...
Kollas upp vid nästa röntgen...