Till pappa

Sov gott pappa.

Jag hatar dig inte, har aldrig gjort.
Dock har jag varit så oerhört ledsen över saker du gjort eller saker du sagt och som jag inte förstod. Eller kanske snarare de du inte sade eller det du inte gjorde...

Med tiden föstod jag att det inte var kopplat till din kärlek för mig. Inte alls.
Du var som du var. Du menade inget illa. Det blev bara tokigt.

Det blev bara så att jag under hela min uppväxt kände stark frustration, tvivel och osäkerhet. Och mycket mycket annat. Men det var saker du, av olika anledningar, aldrig fick reda på.

Visst är det så att vekligheten hinner ikapp en. Förr eller senare så gör den det, hur mycket man än kör huvudet i sanden och dundrar på.

Jag valde slutligen att ta tag i problemen, bearbeta dem.
Sluta försöka förstå. Sluta vara ledsen.
Acceptera och gå vidare.

Jag drömmer om dig ibland. Några gånger har det varit mardrömmar.
Hemska föreställningar om ditt lidande, din ångest.
Därför är jag är oerhört lättad över att du inte längre har ont.

Vila i frid.

Jag hatar dig inte, har aldrig gjort.
Jag vet inte var du är men jag hoppas att du kan känna ro.

Av hela mitt hjärta önskar jag dig det. Ro.