Illa.
Det är riktigt illa mellan mig och S.
Tjafs.
Och tårar.
Tidsbrist.
Och utmattning.
Vi glider ifrån varandra.
Längre och längre för var dag som går. Så känns det.
Vi ”parallellar” som jag kallar det för.
Båda är fullständigt dränerade på energi. På olika sätt, självklart, men ändå.
Tomt.
Vi går som på äggskal härhemma.
Jag vet ju vad min lilla hjärna går och grunnar på.
Varje vaken sekund.
Jobbet innebär att jag ibland kan fokusera på annat.
Kanske får jag någon slags vila från cancerhelvetet som tär på oss utan nåd hela tiden?
Jag bootar om, stänger av och jobbar på.
Jag tar på mig min "jobbmask".
S är hemma med alla tankar och funderingar. Dag ut och dag in.
Vi är osynkade.
Utmattade.
Förvtivlade.
Och så långt ifrån varandra så att det värker.
Men just i detta nu klarar jag inte av att gå och hålla om honom.
Även om det är precis det jag borde göra.
För då går jag sönder.
Ännu mer.
Och jag vill inte tynga honom.
Jag vill stärka honom.
Men vi ska kämpa. Kämpa i kärleken.
Hej!
SvaraRaderaJag tycker om din blogg den är rak och bra. Min första tanke efter din sista text är att ni borde gå och prata med någon fråga onokologen om de har några kontakter.. Ibland så vet man inte hur man ska komma tillbaka till varandra.. Lycka till Kram Mia
Tack Mia,
SvaraRaderaKram tebax
Hej!
SvaraRaderaOj, vad jag känner igen mig i det du skriver. Man glider längre och längre ifrån varandra. Det blir ju att man lever två olika liv till slut, och tyvärr har jag inte bra råd heller.
Kram Nina (Rattys änka)
Min tanke är oxå att det borde finnas nån att prata med via onkologen. De borde ju ha förståelse för vad ni går igenom.
SvaraRaderaHoppas ni får en bra helg. Kram från Anna
Hej hej. Hoppas allt är ok. Tänker på dig ganska ofta faktiskt. Dina inlägg är saknade. Kram från Anna
SvaraRadera