Har varit ensam med barnen. I fyra dagar och tre nätter. S åkte till London för att fira syrran som fyller jämnt. Det råder snökaos i hela landet, taxin som ska ta dem till Arlanda kommer försent, de missar incheckningen med några minuter och får boka om resan till ett senare flyg. Det flyget är försenat...
Den olyckliga starten till trots och ett antal timmar senare än beräknat landar de så i London.
Från vinterkaos till 10-11 plusgrader. De får en jättefin weekend tillsammans.
Känns konstigt när S inte är hemma. För att uttrycka mig milt. Trots att det bara gäller några dagar får jag separationsångest. Längtar ihjäl mig efter honom. Men han kommer snart tillbaka. Han kommer tillbaka.
Jag läser Saras senaste inlägg och tårarna vill inte sluta rinna.
Tanken far genom huvudet flera gånger under helgen. Är det så här det kan komma att bli?
Dottern frågar efter S, lilleplutt ropar ”pappa” det första han gör när vaknar. Han går runt i lägenheten och letar. Han knackar på dörren till arbetsrummet och väntar på att den ska öppnas så att han kan klättra upp i pappas knä som han brukar.
Mitt hjärta blöder.
Det blir dock en jättemysig helg med barnen. Trotsar vädergudarna(!)och tar oss till affären.
Vi käkar tacos och kollar på Let´s dance. Biggan och Boijan kommer över på bullkalas och dricker kaffe på fat :)
På lördagen bänkar vi oss framför Melodifestivalen.
På natten sover båda barnen i vår säng.
Jag ligger och lyssnar på deras andetag.
Mina små. Vad skulle jag göra utan min fina familj?
S är hemma igen.
Nu är allt som det ska vara.
Har just hittat hit. Du skriver fantastiskt! Man inser verkligen, när man läser din blogg, hur viktigt det är att ta vara på varje dag och bry sig om det som verkligen betyder något.
SvaraRaderaVar rädd om dig, du finns i mina tankar.
Kram från Maria
Tack så mycket!
SvaraRadera