Ny omgång

Jag tar bussen till sjukhuset. Som vanligt är jag lätt illamående med den där hemskt obehagliga känslan i bröstet.

Snett mitt emot mig sitter ett äldre par, kanske i 70-årsåldern. Deras ögon är fulla av liv, av glädje.De har fina kläder på sig.

Mannen påminner lite om min farfar. Min stiliga farfar. En riktig gentleman. Högt hårfäste och vitt bakåtkammat hår, rakryggad, iklädd kostym och med en svag doft av parfym.

De håller varandra i handen. Händerna är smala, ådriga och har åldersfläckar. Fingrarna är sammanflätade som hos ett ungt förälskat par. De skojar med varandra. Mannen håller i sin skrattande kvinna när bussen gör en kraftig sväng. Han hjälper henne av och de går sedan hand i hand in genom sjukhusentrén.
Jag kan inte låta bli att titta efter dem. Så fina. Så glada.

I väntrummet sitter min S och hans syster. Lilleplutt sover i vagnen.
Vi träffar den nya läkaren. Hon hälsar med ett fast handslag, ingen död fisk i näven.
Vi invaderar läkarens behandlingsrum. Det var bara geten som saknades skojade vi om när vi gick därifrån.

S är enormt stressad. Jag håller hans hand i min, försöker överföra det lugn jag inte har själv. Försöker.
Läkaren känns påläst, kunnig och framförallt empatisk. Hon sitter väldigt nära S när hon pratar. Kanske lite för nära. Men som sagt, rummet är litet och ockuperat.

Hon lyssnar uppmärksamt på det S säger. Vi ställer våra frågor.
Hon är väldigt tydlig när hon pratar. Hon sitter framåtlutad med händerna knäppta i knät. Läkarrocken är alldeles för stor. Jag känner ganska snabbt att jag tycker om henne.

S byter medicin. Dagen efter läkarbesöket kommer kallelsen till nästa röntgen och en telefontid med läkaren för att följa upp hur S tål den nya medicinen.
Check, check, ordning och reda. Äntligen.
Efter nästan en vecka börjar han känna av biverkningarna Biverkningar är bra. Det betyder att det händer något. Att cancern får sig en rejäl omgång. Så måste det vara.