En gång till

Nej. Den senaste medicinen hjälper inte heller.
Cancern är starkare. Igen.
I levern slumrar den fortfarande men vid mjälten råder det aktivitet och tillväxt, vilket förklarar smärtorna. Nu ska man prova en annan typ av medicin, annan typ av cellgift.

-Vi smyger in den, kombinerar med ett annat läkemedel och sedan brassar vi på, säger läkaren bestämt. Det gäller att få stopp på den, få den under kontroll, fort.

Jag tittar ner i golvet och koncentrerar mig på att inte börja gråta. Andas.

Vi ställer våra frågor. Vi försöker förstå. Vi vrider och vänder på allt. Vi är chockade och ändå inte.

Ja, det hade kunnat vara mycket värre. Om de i levern också bestämmer sig för att vakna och börja härja. Eller att det galopperar iväg och sprider sig okontrollerat.

Det finns många nya läkemedel på väg ut i marknaden. Utvecklingen går framåt hela tiden, forskningen gör framsteg dagligen. Men cancern ligger fortfarande steget, eller flera steg före precis hela tiden. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun, som läkaren uttrycker det. Göra saker i rätt ordning, chansa så lite som möjligt.

S och jag går tillbaka till våra jobb. Förlamade av sorg och med paniken rusande i bröstet. För att skingra tankarna. För att inte dra ner varandra i det svarta. För att inte bryta ihop inför varandra. Eller oss själva. Inte nu.

Bräcklig som en droppe vatten tar jag mig an mina arbetsuppgifter och försöker leverera. Men jag är ett känslomässigt vrak. En robot.
I personalrummet pratar vi om den kommande trivselaktiviteten - bowling och tacos. Och jag vill bara skrika att jag vill vara ifred, att jag hatar tacos. Men jag sippar på mitt kaffe och instämmer i att det är väldigt gott med guacamole.

Tänk om det fungerar denna gång? Kanske är det denna kombination som kan få stopp på denna grymma och aggressiva jävel som vägrar att släppa taget.
Det finns ju faktiskt en chans att det gör det. Det måste göra det.
Det måste det.