Anonym

När min man fick sin diagnos började jag mitt sökande på nätet. Jag har skrivit om det tidigare. Jag kom i kontakt med flera bloggar som berörde på olika sätt. Som gjorde mig ledsen ibland men också gav mig stöd. Jag kände mig inte lika ensam i denna situation. Jag lärde mig en del saker, jag förfasades över andra.
Det är så fruktansvärt ledsamt varje gång någon vars blogg jag har följt förlorar kampen mot cancern. Jag blir mer och mer ledsen för varje gång.
Varför gör jag då detta mot mig själv?

När min man skulle opereras fick jag en enorm separationsångest, jag var livrädd. Då fattade jag beslutet att skapa en egen blogg. För att skriva av mig, för att ha en ventil, för att kunna skriva det jag oftast inte kan säga. Jag valde därför att vara anonym. Det är inte att jag inte står för mina åsikter, utan helt enkelt att jag inte vill ha den sortens uppmärksamhet. För att jag skriver om min familj, som jag inte vill lämna ut. Och för att jag inte vill att andra ska veta vem jag är. Rätt eller fel? Ja, jag vet inte. Det är rätt för mig just nu i alla fall. Hur det blir längre fram det vet ingen. Jag gör helt enkelt det jag måste för att hantera situationen.

Varför en blogg och inte en vanlig hederlig dagbok då? Jo, jag tycker om den kommunikation som uppstår mellan okända människor när man kommenterar varandras texter, delar erfarenheter och kommer i kontakt med andra intressanta bloggar.

Som jag berättat tidigare är det bara mina närmsta vänner som vet om vår situation. Och på jobbet bara mina närmsta chefer.
För mig är det viktigt att ha min arbetsplats som en slags fristad. Än så länge.

Jag har fått flera kontakter via bloggen, som jag är väldigt glad för och som jag värderar högt, som har hjälpt mig i svåra stunder. Det finns fantastiska människor där ute. Medmänsklighet. Tack.