Förutom viktraset?
Hugg i området kring mjälten, oftast mot revbenen men ibland nu även bakåt mot ryggen.
Munsår, munsveda, muntorrhet, minskad aptit, ont i fötterna med jobbiga förhårdnader och sprickor.
Liknande symptom har börjat märkas av även i handflatorna.
Svårt att sova. Svårt att ligga bekvämt. Svårt att röra sig obehindrat. Svårt att koppla av. Svårt med tunga lyft. Muskelkramper. I händerna. I benen. I fötterna.
Och detta ska jag bara inte låtsas om. Inte prata om. Inte nämna.
Jag ska inte bära tunga saker för att han ska slippa. Nej.
Jag ska inte fråga och därigenom påminna om hur det är hela tiden.
Och jag ska tamejfan inte tjata om maten heller.
När jag ligger vaken om nätterna och vakar som en ozelot, som han gjorde en gång i tiden, och möter den vakna, rädda blicken, så ska jag inte heller säga något.
Nej, det ska jag inte.
Vet..tyvärr..hur det är.och lite hur det känns.
SvaraRaderaKram
Sänder er peppkramar och styrka... Hoppas ni mitt i allt elände fortsätter hitta goa stunder, fyllda av kärlek och glädje...
SvaraRaderaVill bara skicka några kramar.. vet också hur det är. Det vore som om jag hade skrivit det själv om min man, jag fick inte fråga och inte prata om det.. ångrar det nu ,så vad du än gör: prata om det.
SvaraRaderaKram/Lena
Jamen, det är inte lätt. Man vill inte hela tiden att fokus ska vara på skitsjukdomen. Om man inte talar om det så kan man eventuellt lägga allt djävulskap lite längre bak i medvetandet. Man vill undvika att få se sorgen i de anhörigas ögon. Att man tycker synd om.
SvaraRaderaSamtidigt vill man ha hjälp också. Men på ett sätt som liksom är naturligt och som inte märks. Ibland MÅSTE man ju bara få hjälp och stöd.
Nej, det är förbanne mig inte lätt. Det är svårt.
Kram
/Åsa