En liten drake

Två veckor på Gotland. Usel täckning runt stugan vi bor i, ingen internet. De första dagarna kliar det i fingrarna, rastlösheten vill inte riktigt försvinna. Tänk att man har arbetat upp ett sådant kontrollbehov, som om man skulle missa något. Något verkligen viktigt. Sedan kommer lugnet. Jag hör havets brus. Känner solens värme. Blåsten och att samtidigt kunna blicka mot en knallblå himmel. Magiska solnedgångar tillsammans med att bli halvt uppäten av mygg. Cykling på knaggliga skogsvägar, ömma rumpor. Promenader på milsvida stenstränder. Gamla uppochnedvända ekor på stranden, stanken av gammal tång, flugor.
Dottern och jag tillbringar ett antal timmar med att leta efter fossiler.
Vi är ute efter en sten med en liten drake i profil med utsträckta vingar.
Det är vårt mål. Vi letar metodiskt och entusiastiskt men lyckas inte...
Finns det något mer avkopplande än att leta efter stenar på en stenstrand?
För varje sten vi lyfter på ökar förhoppningen om att hitta den lilla draken. Istället hittar vi helt andra saker och vår redan stora stensamling expanderar ytterligare.
Men sömnen är inte som den ska. Trots den friska luften och miljöombytet.
Oron gnager och hjärnan går på högvarv. Torkar supersalta tårar och kramar om en förtvivlad flicka.
- Kommer han att dö mamma? Kommer han att dö? Jag vill inte att han ska dö, mamma.
Och mamma kan inte säga att allt kommer att bli bra. För mamma vill inte ljuga. Och - mamma vet inte själv vad som ska hända, mamma vet bara att hon inte kan krama om sitt ledsna barn och säga att allt kommer att bli bra, det är ingen fara, allt kommer att ordna sig. Mamma kan bara krama om. Krama hårt och länge.
På måndag börjar vardagen. Och jag vet varken ut eller in. För det känns inte bra. Inte bra alls.
Jag är rädd.