Fly me to the moon...

Luftballong. In i det sista är det osäkert om flygningen ska bli av. Strax efter kl.14 hälsas så alla välkomna till samlingsplatsen. Vi kör iväg i en öppen militärbil till platsen för avfärd. Bara det är en upplevelse i sig. Ooooiiiiii. Vi tar roliga kort på varandra och dottern fnittrar lyckligt.
Min bästa vän följer med istället för S, trots att hon är lite höjdrädd så är hon glad som ett barn på julafton.
Vi får hjälpa till att rigga upp ballongen för avfärd. På fältet sitter en och annan barnfamilj och har picknick medan de väntar på spektaklet.
Vädret är fantastiskt och när korgen väl lyfter är känslan minst sagt overklig. Jag känner mig som Karlsson på taket. Min dotter skrattar, ja hon nästan tjuter av lycka. Vi stiger i höjd ganska fort och svävar långsamt fram över vår vackra huvudstad. I korgen är vi ca 18 personer, de flesta är tysta och njuter av utsikten och alla intryck, oerhört fridfullt.
Vi svävar fram, lugnt och tyst. Det är magiskt. För mig blir det lite av en nostalgitripp. Jag tittar ner över staden och alla våra platser, mina och S. Söder, promenaden längs med Årstaviken, Hammarby sjöstad och den lilla båten som far fram och tillbaka, Danvikstull och broöppningen, Boule och berså, med mera. Så många fina minnen.
Far vidare över staden, svävar förbi Danderyds sjukhus där barnen är födda. Flyger över kommunen där jag är uppvuxen, högstadieskolan, grundskolan, radhuset vi bodde i, garaget där vi smygrökte och läste gamla tidningar med ”vuxeninnehåll” som vi hittade i en sådan där blå sandlåda, ni vet.
Vi svävar över kyrkogården, så lågt att vi nästan kan läsa vad som står på gravstenarna, men det går för fort. När jag var barn tyckte jag om att besöka kyrkogården och läsa på gravstenarna. Vi kunde gå där i timmar, jag och min ”bästis”. Och så skrev vi alltid något i kyrkans gästbok.
Denna kväll står tre personer vid minneslunden. De är unga, två män och en kvinna. Det är tända ljus och blommor och en av killarna håller upp ett större fotografi på sin döde vän, ropar hans namn och vinkar glatt till oss i korgen. Vi vinkar tillbaka.
Piloten försöker landa vid två tillfällen utan att lyckas och vi får fortsätta vår färd längre än planerat.
Känner mig så lugn, upplever verkligen att jag lämnar problemen och verkligheten på marken. Uppe i luften finns de inte. Jag vill inte landa. Jag vill stanna kvar i detta förtrollade tillstånd. Lite till. För varje gång piloten använder den dånande gasolbrännaren som värmer våra huvuden så önskar jag att mina bekymmer och farhågor brinner upp, löses upp och upphör att existera. Jag vill fortsätta stiga. Jag kan ju inte göra annat än att sväva med korgen, det enda jag kan göra är att andas och njuta av det jag ser.
Så landar vi. Lugnt och fint, och ingen är ledsen över de misslyckade landningsförsöken.
Vi får ungefär en halvtimmes extra flygtid och piloten verkar ha koll på läget hela tiden, det känns aldrig otäckt, bara väldigt behagligt.
Skickar sms och mms till S och svägerska som är hemma hos oss för att hålla ställningarna. S skulle ju ha åkt med men stannar hemma och vilar.
Tänker på att när jag bokade detta för ett par månader var läget helt annorlunda.
Att S skulle med var en självklarhet. Det är det inte längre.