Så onödigt

Idag hade jag vad som kändes som en begynnande Fallingdownstund i mataffären.
Så onödigt. Skämdes på väg hem.
Mitt betalkort har strulat vid ett par tillfällen de senaste dagarna. Efter lite lirkande så fungerar det. Men idag fungerade det inte alls. I de två första affärerna lyckades det efter ett par försök, men i mataffären tog det stopp. Tar fram mitt andra kort och kör in i apparaten. Tekniskt fel. Provar flera gånger. Tekniskt fel. Det hummas och muttras i kön bakom mig. Jag säger till kassörskan att det säkert är fel på apparaten, det kan ju inte vara fel på båda korten. Det vore ju helt otroligt, inte sant?
- Tryck hårt, säger hon.
- Jag gör det, svarar jag.
- Jamen tryck hela tiden, säger en man i kön och ser skitirriterad ut.
- Jag gör ju det, svarar jag och spänner ögonen i honom, men det står tekniskt fel ta ur kortet, så då gör jag det om det är ok för dig, fortsätter jag och känner att jag vill slå ner honom.
- Men stoppa in kortet och slå koden samtidigt som du trycker hårt hela tiden, säger kassörskan.
- Mmm, jag gör faktiskt det, jag har använt kort i åratal, säger jag vasst medan hjärtat rusar och jag känner mina blossande kinder. Och hoppas att ingen i kön ska lägga sig i igen för då kommer jag att trycka ner betalkorten OCH kortterminalen i halsen på någon. (En jättebra lösning...)
Efter vad som kändes som fler minuter än vad det säkert var så går köpet igenom.
Jag skyndar mig därifrån och känner mig helt galen, blodet kokar i ådrorna.
Promenerar hem och lugnar ner mig. Lillen sjunger Ä dansa ä gukka och jag inser hur onödig hela situationen är.
Jag är ju inte arg för att betalkorten/terminalen inte fungerar. Egentligen. Och människorna i kön vill inget illa, bara att jag ska rappa på så de får komma därifrån. Förståeligt, javisst.
Men så onödigt. Alltihopa. Så onödigt.