Tack

Jag vet att de är där. Även om jag inte orkar höra av mig så ofta. De är där. Jag kan ringa mitt i natten om det skulle vara så att jag behöver det. Jag vet det, och de säger det varje gång vi pratar. De tar inte illa upp om jag inte svarar i telefon. De fattar. De skickar gulliga, stärkande och omtänksamma sms och de mailar. De är helt underbara. Och jag vet att de vet att jag inte orkar för det mesta, men det är så skönt att veta att de inte tar illa upp, utan att de väntar på mig. Underbara och fantastiska vänner, tack. Min fina lilla mamma som ibland blir sjuk av oro, tack. Min fina pappa som inte är min biologiska pappa men som ändå är min pappa, tack. Min fina och söta lillasyster som kämpar hon med samtidigt som hon försöker hjälpa till. Tack. Jag är så glad att ni finns och det känns så tryggt att veta att ni är där. S syster, (har så svårt för ordet svägerska har jag kommit på) tack du med. Senast vi träffades satt vi på en klippa och såg ut över det spegelblanka vattnet samtidigt som en ny dag grydde. Och vi grät, vi släppte ut gråten, vi vaggade i natten, förtvivlade och försökte förstå det ofattbara. Men mest av allt så lät vi tårarna och gråten komma ut, sida vid sida, utan att sätta ord på det, bara lät tårarna flöda.
Min fina närmsta kollega som stöttar mig i vått och torrt, om du visste vad det betyder för mig. Min närmsta chef som är helt jäkla otrolig. Tack.
Alla fina bloggvänner, tack för era stärkande kommentarer, tack för mail, tröst, råd, värme och omtanke. Tack som fan.