Lilla rummet

S är inlagd på sjukhus. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Det är som ett totalt kaos blandat med ett konstigt och oroväckande lugn. Någonstans känns det ändå bra för att jag vet att de tar hand om honom, de har koll, han kan få hjälp på en gång. Samtidigt vet jag att han lider av att behöva vistas där. Men han måste vara där nu, så är det bara. Han är så trött, så svag, så mager. Så sjuk.
Lillen letar efter sin pappa. Undrar om pappa är i tvättstugan. Vinkar mot sovrumsdörren på morgnarna och säger hejdå lilla pappa som han brukar.
Nu har han börjat fråga efter lilla rummet. På avdelningen finns det ett litet rum med soffa och TV där vi brukar hålla till för att slippa salen och för att inte störa de andra patienterna. Lilla rummet. Gå till pappa i lilla rummet.
Igår lyckades lillen smita ut och sprang genom korridoren. Jag efter. Han skrattade. Det blev en sådan kontrast, denna lilla lockiga busiga ungen som tjöt och skrattade sig igenom en avdelning med så mycket sjukdom, sorg och död. Jag hoppas att det innebar lite glädje för patienterna och personalen, jag kunde inte låta bli att bli väldigt varm om hjärtat där jag sprang bakom honom. Han fångades givetvis in och placerades i lilla rummet för att inte störa mer än nödvändigt.
Dottern är hos sin pappa och det har bara varit lillen och jag hemma denna vecka. När han somnar blir det tyst. Väldigt tyst. S och jag smsar flera gånger om dagen, förutom besöken.
Men jag känner mig så jävla ensam och ledsen. Och jag vet att S känner sig väldigt ensam, ledsen och förtvivlad över situationen. Och rädd. Men det är så här det är just nu.