S är hemma. Trött men glad. Min man har blivit fulltankad med blod, antibiotika och näring och ser lite piggare ut nu. Han är så glad att slippa sjukhuslivet och ser framförallt fram emot att sova i sin egen säng och vakna till lillens sånger. Det är så skönt att höra S röst och kunna krama om honom. Lillen tjuter av lycka. Pappa. Det är bara pappa som gäller nu. Äntligen är finaste pappa hemma igen. Pappa är inte i lilla rummet längre, pappa är inte hos doktorn. Pappa är hemma. Det ska läsas och sparkas boll i köket. Och pussas och kramas. Det är så ljuvligt att se.
Nu håller vi tummarna för att S inte åker på fler infektioner. Mängden mediciner som ska intas dagligen är nu rätt så stor. Men han kämpar på med mat, näringsdrycker, calshakes, grädde och allt annat.
Det är tvära kast. När det väl händer något sker det mycket fort.Som att gå upp i ringen mot en tungviktsboxare varannan dag. Hur det nu känns... Det är svårt att hinna med känslomässigt. Så även om jag känner mig lycklig känner jag samtidigt mycket sorg. Men vi struntar i hur det känns nu. Nu ska vi krama pappa.
Oj, så väl jag känner igen allt det du skriver om. Ifall du vill så kan du få komma åt min gamla blogg. Den är smärtsam, men så lik din i tankar, känslor och händelser.
SvaraRaderaJag försökte alltid vila i lugnet och njuta av goda stunder. Det verkar du vara bra på också.
Styrkekram
Hej Sara!
SvaraRaderaJa, jag försöker behålla mitt lugn och fokusera på det positiva. Men shit vad svårt det är emellanåt.
Läser gärna din gamla blogg. Förstår att det är mycket smärta, du har ju genomgått de flestas värsta mardröm. Och jag, jag befinner mig i den just nu...
Tack för kramen o kram tillbaka!