Weeping willow

Och när jag blundar ser jag honom i det öppna fönstret bakom det gigantiska pilträdet. Han lutar sig ut och vinkar. Han ler stort, kastar slängkyssar och tecknar åt mig att skynda mig in. Jag åker hissen upp, hans dörr står öppen och musiken strömmar ur högtalarna. Det doftar ljuvligt. Jag kastar mig i hans famn, hans starka armar. Känslan blir bara starkare och starkare för varje gång. Han gör mig lugn. Hos honom kan jag andas, hos honom är jag trygg. Han har tappat upp ett hett bad med tallbarrsolja i åt mig. Jag glider ner i det varma vattnet och tror fortfarande inte att det är sant. Han kommer in med skumpa. Jag slappnar av mer och mer och hör hur han stökar i köket. Och när jag badat klart väntar en fantastisk måltid med passande vin till. Han har dukat så fint, maten lägger han upp med största omsorg. Det är som ett litet färgglatt konstverk och jag funderar för en kort sekund på vad jag ska kunna hitta på i matväg nästa gång för att inte skrämma iväg honom. Vi äter och pratar och skrattar och dricker och äter lite till. När jag pratar lyssnar han uppmärksamt, han väntar innan han svarar, hans ögon är stora och snälla och jag vill bara krypa upp hos honom och lyssna på hans hjärtslag.
Han pratar väldigt lugnt men har en styrka i rösten som jag tycker om.
Han är glad, han är stark, han är lycklig, han är frisk.
Vi är så vansinnigt förälskade, sådär så att vi skulle vilja smälta ihop.

Älskade.