Tankar ur en partyhatt

Partyhattarna från förra året hänger kvar ovanför hyllan i vardagsrummet. S "beställde" de för att inviga en ny familjetradition - kräftskiva på balkongen.
Min dotter ägnade säkert ett par timmar åt att tillverka egna hattar som hon dekorerade och färglade noggrant sådär som hon gör med det mesta hon företar sig. Fantastiska små konstverk till var och en av oss med väl utvalda motiv och färger för att matcha bäraren. Jag kommer ihåg när S hängde upp hattarna efteråt så att de inte skulle bli förstörda. Hur jag undrade inombords om hattarna skulle komma till användning igen. Om det skulle bli ännu en kräftskiva. För det är så tankarna kommer och går, även om jag försöker trycka undan dem. Precis som när vi var iväg och röstade senast, S och jag. Kommer vi att rösta tillsammans vid nästa val?
Kommer vi att fira två år som gifta? Vår 6-årsdag?Ja, ni fattar…

Att leva i nuet. Att ta vara på varje dag, varje stund, varje minut.
Mmmm. Men nuet är jävligt komplicerat just nu. Vi lever och är tillsammans så mycket det bara går, men vi lever helt skilda liv. S tycker att det är hemskt jobbigt att inte kunna avlasta mig, och det är givetvis inte ett dugg bra för hans redan låga självkänsla. Han har fortfarande svårt att acceptera att han är hemma för att han är sjuk, för att han behöver vila, ta det lugnt, inte behöva tänka på något annat än sig själv. Men han känner sig som en börda och lider av att inte kunna göra allt som han brukade.
Min vardag består av arbete,lämning, hämtning, inköp, matlagning etc. Jag håller oftast ett högt tempo och är därför uppe i varv. Men jag är stark och frisk även om jag är så trött emellanåt att det är komavarning.
Hans vardag består av att försöka vila/sova eftersom nätterna är hemska med smärtor och hostanfall bland annat. Att försöka få en bra smärtlindring. Att försöka få i sig mat och näring. Att försöka få i sig alla mediciner och hålla koll på de olika tider då de ska intas.
Vi är helt osynkade. Det är jäkligt svårt att mötas någonstans. Men vi försöker, sjävklart gör vi det. Nu är det faktiskt så att jag inte ens kan krama om honom hursomhelst utan att göra honom illa. Varje rörelse kräver en plan, vilket inte är helt enkelt, än mindre för vår vilda och starka tvååring som älskar att kasta sig i sin pappas famn.