Läkarbesök. Sjukdomen har galopperat iväg och alla tumörer ökar i storlek och aktivitet. Vi får titta på röntgenbilderna, vi ser levern och hur stor del av den som är angripen. Tumörerna lyser gult. Det är gult överallt. Än så länge är det inget alarmerande, säger läkaren i den alldeles för stora rocken, den som blivit hennes signum. Levervärdena är normala. Jag tittar på bilderna och försöker ta till mig det som sägs. Jag ser bara gula fläckar som lyser överallt, men det är alltså ingen fara. Just nu.
Det finns inga nya cellgifter att ta till, vi har provat allt som finns att tillgå.
Nu är det bara att förlita sig på någon eventuell studie som kan komma att öppnas.
Ja. Så är det.
Vi går hem. Vi pratar. Vi faller. Vi gråter. Vi släpper in varandra i våra bubblor för en stund, för första gången på väldigt länge. Vi tillåter varandra att känna den andras smärta, vi lyssnar. Vi kommer överens om att försöka göra något innan det är för sent. Söka hjälp. Prata med någon. Ja, det ska vi.
Nu ska vi göra det vi skjutit framför oss under så lång tid. Bege oss dit det smärtar mest, prata om det vi är mest rädda för, ta oss an det oundvikliga. För att kunna fortsätta leva.
Jag har en mycket god vän som är djupt religiös. Hon är mycket kritisk och vetenskapligt skolad men också djupt troende och aktiv inom sin kyrka.
Hon ber för oss dagligen, för att vi ska få mer tid. Jag tycker att det är rörande. Min vän har ett stort och gott hjärta. Jag tycker att det verkar så fantastiskt att kunna känna tro på och tillit till något högre. Att använda sin tro och övertygelse med förhoppningen att andra ska få det bättre. Jag respekterar henne och hennes åsikter och kan bli lite sorgsen över att inte själv ha den tron, den livlinan. Därför blir jag glad när hon säger att hon ber för oss. Eftersom det är något hon tror på.
Religion har alltid varit ett intresse, jag tycker att det är fascinerande på många sätt.
Själv är jag ateist. Och tänker att om det fanns en Gud, eller flera, skulle världen inte se ut som den gör. Och att vi alltså måste vara väldigt dåliga människor som drabbas av detta.
Varför be till Gud när han/hon/de redan bestämt sig?
Men det är ju bara jag.
Tack för era fina och kloka kommentarer. Tack.
Med all sorg och oro som ni går igenom så blir jag nu glad att ni nu kommer varandra närmare igen och vågar visa vad ni känner. Det är en klar fördel att må bra psykiskt när man har cancer. Det kan bara hjälpa.
SvaraRaderaJag har mycket oroångest pga min egen cancer men jag försöker bara tänka positivt och vara glad med mina barn och vänner och ha så roligt jag bara kan. Hoppas ni fortsätter att vara goda vänner och dela med er på gott och ont. Satsa bara det som känns bra för er. Håller tummarna! kram
Kramar med styrka till er. Att ta hjälp i er situation är nog klokt. Det går inte att klara allt själv. Kram/Lillan
SvaraRaderaVad skönt att bubblan sprack och att ni kan prata.
SvaraRaderaKram Nina
Massor med kramar!! Det gör ont att känna och det är ok. Kram igen
SvaraRaderaJag skulle ta närståendepengar om jag var du och vara tillsammans så mycket som möjligt. Kommer ihåg hur snabbt det gick för min väninna efter att det lyste gult, bara två veckor kanske....först lyste det gult sen slutade levern fungera, hon började prata konstigt och osammanhängande, sen dog hon efter en vecka.
SvaraRaderahon ville aldrig prata om döden, hon ville inte förbereda sig, jag höl hennes hand tills hon dog men jag vet inte om hon kom till ro....vet inte om man kan förbereda sig....
styrka till er....
En varm kram till er. Saknar ord för vad ni får gå igenom. /Gina
SvaraRaderaMassor med styrka till dig! Jag önskar er mer tid tillsammans... Finner inga ord som känns rätt. Kram Anna
SvaraRaderaJag läser, stannar upp och tar in, oj så jag känner med er. Jag hoppas så att det är mycket bra tid kvar för er, för lilleman att få vara med pappa. Många styrkekramar Sus
SvaraRadera