En liten gnu

Det senaste läkarbesöket visar på en kraftig tillbakagång av samtliga tumörer. Alla värden är prima. Medan S bokar tider för provtagningar och röntgen med sjuksköterskan efter läkarbesöket smiter jag iväg till en av toaletterna för att kräkas och gråta.
Det första positiva beskedet på nästan två år får vi. Jag smsar min glädje till nära och kära, torkar tårar och snor och möter upp S för att dra fort som fan ifrån sjukhuset. Vi läser tillsammans igenom remissvaret från röntgen och finner längst ner att det finns förändringar i ena lungan, precis som vid förra röntgen. Så står det. Och där tar glädjen slut.
Det som är det bästa beskedet på länge blir plötsligt ett besked om ytterligare ett organ med metastaser. Fuck. Vi fattar ingenting. Varför har ingen sagt något?

Idag fick vi äntligen svar från läkaren. Inga metastaser i lungorna. Det som syns har att göra med abscessen som S drabbades av tidigare under hösten. Inga metastaser i lungorna.

Jag tränar som en liten gnu. Springer mig trött till tonerna av Coldplay, The Ark och svensk hip-hop. Men bara det som är bra. Äntligen har jag hittat något som fungerar. Både S och stora tjejen är överens om att jag är av en lugnare variant efter att ha kört slut på mig själv på löpbandet.
Och så bettskenan, vilken magisk uppfinning. Jag snarkar och dreglar som aldrig förr, men jag sover med mackapären i truten och har faktiskt inte ont i käkarna längre.
Jag är inte på långa vägar i närheten av Tingeling, men jag gör vad jag kan.

Så pratar vi också. Bara det att prata om att vi behöver prata löste den där knuten som slår oss i huvudet varje dag. Sedan att de facto ta steget och släppa in någon i vår tillvaro, det är speciellt, påfrestande, skrämmande men jäkligt lärorikt.
Det sätter igång en massa tankar och funderingar och S och jag som egentligen är varandras bästa vänner har babblat en hel del på sistone, något som vi på senare tid tappat och saknat.

Jag springer för att inte gråta.

För jag är livrädd att förlora dig.