Andrum

De står stilla. De jävlarna står stilla. Andra positiva beskedet på nästan två år. Vi håller varandra i handen och försöker ta in informationen. Bra värden. Tumörerna står stilla sedan förra röntgen. S ser pigg ut med tanke på den höga halten av gifter han tillför kroppen varje dag, säger läkaren. Pallar han så fortsätter vi med medicinering. S pallar, säger han. Han är till och med beredd att höja om det skulle behövas.

Läkaren vill vänta med nästa röntgen i tre till fyra månader. S säger tre, då han vet att fyra lätt blir fem. Så tre blir alltså närmare fyra. Ja, det är så han resonerar, med rätta.

S doktor är annorlunda denna gång. Känns mer avslappnad, lättad, ännu mer empatisk. Säger att vi måste försöka landa i detta, leva så normalt det går, fokusera på det vardagliga, på barnen, skjuta sjukdomen lite åt sidan. Leva. Andas. Slappna av lite.

Vi har fått ytterligare andrum. Vi är glada. Men lite chockade. Detta är ju nytt för oss.

Läkaren verkar också lite glad. Det måste ju kännas skönt även för henne att inte behöva leverera ännu ett negativt besked.

Vi åker in till stan. Lunchar. Kollar i affärer. Jag säger till S att jag känner mig yr, konstig. Som när man dricker lite bubbel på fastande mage. Han känner likadant. Vi är omtöcknade efter en jobbig natt med för lite sömn samt den stora anspänningen det innebär att åka till sjukhuset och ta emot domen.

Vi traskar vidare genom stan.

Då och då stannar han för att hålla om mig. Hårt.

Jag vill gråta varje gång han gör så, men låter bli.

Vi åker hem.

Vi firar.

S fixar extra god mat. Jag dricker ett extra gott vin till.

Tankarna far mot den annalkande våren. Vår sexårsdag.  Sommaren. Lillens treårsdag.

 Tid.

 Hopp.

 Och en obeskrivligt ljuvlig kärlek.