En nörd wannabes bekännelser

Nytt år.

Ledsen.

Jamen ring klocka. Ring för fan så att vi kan fortsätta med våra liv.

Våra liv.

Väntar på senaste röntgensvaret. Väntar. Väntan…
Måtte denna senaste medicin-kombon fortsätta ha effekt. Ingen ny spridning. Lugn och fin lever. Bra värden. Viktuppgång.

Så blir det.

Jag har den senaste tiden varit ledig från jobbet en dag i veckan. En dag i veckan som S och jag ägnar åt  varandra, åt att vara tillsammans. Det känns bra. Även om vi ibland är helt körda den dagen och helst av allt vill ligga kvar i sängen och sova bort dagen. Det skulle vi också kunna göra om det inte var för att barnen ska iväg på sitt. Därmed kommer vi upp i tid och har en hel dag framför oss av s.k. kvalitetstid. Vi babblar på. Vi gör saker som vi mår bra av. Och saker vi inte hinner med annars. Förra veckan sov vi ett par timmar på eftermiddagen, sida vid sida. Det var lugnt och tyst. Panna mot panna snusade vi tills det var dags att hämta lillen på dagis.

Jag har blivit så gott som manisk med träningen och håller numer reda på tider, förbättrar resultat, sätter upp delmål och kör järnet med mig själv.  
Inte nog med det. Wordfeud. Jag är helt såld och har snöat in på det med. Har inte en chans mot S, och får verligen kämpa för att slå dottern. Men se upp. Snart så...

Och så barnen. En ledsen snart tonåring med kompisproblem. Lyssna. Trösta. Krama. Peppa. Min fina fina älskling. Sedan att inse att jag numer är ”pinsamma mamman”, att jag ska hålla mig undan och helst inte öppna munnen alls framför kompisar eller i skolan. Ja, jag vet att det är en fas, att det går över. Men jag, moi, är ju inte pinsam. Jag är en cool mamma… 
Sjävklart är jag lättad över att hon öppnar sig och känner att hon  kan lätta sitt hjärta hos mamma. Det är det viktigaste. Pinsam eller ej.

Den lilla är ett litet charmtroll som förstår så mycket mer än vad vi någonsin kan föreställa oss. Han scannar av, registrerar och förhör sig om att allt är i sin ordning. Är mamma dum? Eller är det pappa som är dum? Vem är ledsen? Vem är arg?  Är det bra nu? Nu är det bra. Ska vi äta Piggelin?
Och så är det en hel del pussar och kramar, dans och sång samt ett och annat vredesutbrott.

Kollade på Stjärnorna på slottet i lördags. Johan Rheborg pratade om saknaden efter sina föräldrar som båda gick bort på kort tid. Om pappan som drabbades av cancer efter att hans alzheimersjuka hustru gått bort och kort därefter dog på ett hospice. Om lukten av död. Om sorg. Om att spela en rolig roll samtidigt som tårarna strömmar ned för ansiktet. Om att inte längre känna den trygghet han upplevde under sin kärleksfulla uppväxt.

Så starkt. Så oerhört starkt.

Sist men inte minst är jag skitglad över att Helena börjat blogga igen.