Det är vår i luften, trots detta är planen att vi ska gå på bio. Vi strosar lite och sedan är det dags för lunch: varm choklad med vispgrädde, till det – kladdkaka och lite fniss.
Vi ska se Spielbergs senaste film som handlar om en ung pojke och hans häst under tiden för första världskriget. På var sin sida av oss sitter två äldre par. Det ena paret, som sitter bredvid mig, sitter och babblar under filmen, som om de satt ensamma hemma i vardagsrummet. Irriterande men samtidigt lite komiskt. Det andra paret sitter helt tyst, dock har mannen, som sitter bredvid dottern, hörselskydd på sig. Detta gör att han smaskar ljudligt på sina karameller eller vad sjutton det är han har i sin papperspåse. Ja, papperspåse. Den sitter han och viker ihop och vecklar ut, om och om igen. Trots att vi blänger ilsket i mörkret så smaskar han på, han hör ju helt enkelt inte hur han låter.
Filmen är tack och lov så bra att även de äldre paren tystnar ibland.
Jag inser att hästens öde berör mig mer än vad jag kunde föreställa mig. Tänk vad de stackars djuren fick slita för att människorna skulle kunna bomba sönder varandra. De fick dra tunga kanoner till de stupade. Och tänk så skönt det är att bli uppslukad av en bra historia och försöka koppla bort verkligheten ett tag.
Thåström på Cirkus med en av de närmsta vännerna. Sitter som förtrollad. Har fortfarande inte riktigt hämtat mig. Ljuset och ljudet verkar hypnotiserande. Och när han sjunger så känns det i hela kroppen. Måste vara en av de bästa konserterna jag varit på någonsin. Det är fascinerande att se någon äga en scen, en publik på det sättet han gör det på. Man kan inte annat än att uppfyllas av djup beundran. Han är så uppfylld av sin musik, det han vill förmedla, det han brinner för att det är svårt att värja sig. Istället sugs man in i hans värld, den han vill visa oss. Som en fågelskrämma med spasmer rör han sig över scenen. Men när han greppar mikrofonen och släpper ut sin röst, ja då undrar jag hur det kommer sig att det är första gången jag ser honom live. Det jag har kommit fram till är att han kräver full uppmärksamhet. Det är svårt att ha hans musik skvalandes i bakgrunden, det fungerar inte för mig, jag måste höra vad han säger. Så live eller i hörlurarna. Men det blir definitivt mer Thåström i huvudet på mig. Att han dessutom tänker på de hemlösa och skänker en del av intäkterna till dem gör mitt hjärta ännu varmare.
Trots denna upplevelse så lyckas jag inte slå undan tankarna på vad jag nu vet. Och Thåströms smärtfyllda vrål träffar starkare än någonsin. Min svarta blogg blir ännu svartare, min rädsla ännu större och mitt hat mot sjukdomen så ofantligt mycket starkare.
Idag fick jag reda på att lilltjejens dagiskompis pappa har blivit "fått" (konstigt uttryck men hittade inget annat) cancer i magsäcken med metastaser i skelettet... Känner lixom du att hatet växer sig starkare mot denna fruktansvärda sjukdom! Stor kram till dig och familjen. //A-K
SvaraRadera