Jag vet att jag kommer att krascha. Det finns inga genvägar. Jag måste ta mig igenom det som komma skall. Min förhoppning/strävan är
att krascha så lite som det bara går. Krascha men bara lite grann typ. Jag försöker förbereda mig. Jag läser
på, jag känner efter, jag målar upp diverse scenarier. Jag går igenom ekonomin. Jag tränar och äter hälsosamt.
Försöker ta hand om min kropp så att den ska klara påfrestningarna som kommer. Jag
försöker tänka logiskt och rationellt. Jag ska ju egentligen leva i nuet, vara närvarande, ta en dag i sänder o.s.v.
Hm. Jag försöker desperat sätta ihop den där jävla
rustningen. Den är tung, den är rostig och den har alldeles för många delar.
Helvete.
Men mina känslor, rädslor och mina tankar som ju är innanför rustningen vet jag inte
riktigt vad jag ska göra av. Ännu. Så jag läser, lyssnar och tänker. För jag vet att jag med största sannolikhet kommer att krascha. Big time. Jag måste vara starkare än vad jag någonsin varit i hela mitt liv, det mina vänner, är det enda jag vet. Mitt
livs kärlek försvinner framför ögonen på mig och jag kan inte göra någonting.
Ingenting
alls.
Ja, du kommer att krasha. Men du är förberedd på vad som komma skall dock kommer det att göra så ont, så ont. Man kan inte vara förberedd nog..och ju starkare känslor desto tyngre känns saknanden och smärtan. Ibland drabbar den en som en riktig bosning i magen.
SvaraRaderaMen allt är inte bara svart..nej, det är inte det. Men känslorna känns så levande när allt annat inte är det..blir såmånga nyanser på allt.
Många kramar
//Annelie
Jag tänkte tvärtom, att jag inte skulle krascha. Men det gjorde jag ju. Fast 1,5 år efter dödsfallet. Och det kom utan förvarning, som en blixt från en klar himmel. Så man kan inte rusta sig. Kroppen är lite finurlig och säger stopp när man minst anar.
SvaraRaderaMen jag gjorde som du. Läste på om allt möjligt (praktiska saker som ska fixas efter dödsfall, vad som händer när någon ska dö osv osv). Ville ha stenkoll på läget! För det är så jag är - kontrollmänniska.
Ta det lugnt och ta hand om er!
Kram Nina
Det där med en rustning är bra men glöm inte att det måste få finnas ett "hål" i den. En sorts ventil där smärtan får möjlighet att "pysa ut". Det är inte fel att känna sig ledsen, arg. Med en ventil kan känslorna komma ut och efteråt känns det lite mindre ont. Jobbiga tankar, rädslor och sorg måste få komma ut. Stannar de inne i rustningen blir kraschen värre.
SvaraRaderaEn ventil kan vara den där vännen som du verkligen kan prata med, om allt. Det kan också vara en stilla plats vid havet, i skogen.
Det måste få pysa ut.
Tänker på dig
Kramar från Maria B
Jag har gått igenom samma sak som du går igenom nu. Det är bra att du kan tänka framåt, det gjorde inte jag, levde bara dag för dag både före och efter dödsfallet, kraschar det gör man men på något vis kommer man upp igen, vet inte hur. Tänker på er.
SvaraRaderaHälsn. Åsa
Det måste vara oerhört tuft. Jag vet hur jag kände och mådde när jag fick beskedet cancer. Men att leva i nuet är mycket viktigt. Att ta vara på tiden ni har kvar tillsammans, att njuta så mycket som det bara går-när det går, att vara nära.. Jag vet att det är svårt. Jag vill inte se dig kraschar.
SvaraRaderaStyrkekram <3
Jag tänkte på det som en snöboll i rull. Snöbollen kan inte bli hur stor som helst innan den går sönder. I den här processen så kan man ju krascha många gånger. Ibland mer ibland mindre.
SvaraRaderaJag har just träffat andra i en grupp som förlorat sin man/fru och kände mig för första gången lyckligt lottad. All den där tiden vi hade, ett år tillsammans innan han lämnade mig och barnen. Vi hann prata klart. Jag hann förbereda mig. Kraschen kom, men jag var redo. För vissa så försvinner någon från en dag till en annan. Konstigt, att försöka säga något positivt om det värsta som kan hända, men så kände jag igår.
Det jag vill säga är kanske: förbered dig, men ta också tillvara på tiden ni har nu.
åh, jag får alltid rysningar när du skriver, kan inte ana vad du går igenom, det är otroligt
SvaraRaderatänker mycket på er