Ledsenrally

S mår lite bättre. Hemma nu efter sjukhusvistelse där han blir tankad med vätska, antibiotika, näring och blod. Nu är vi åter i ASIH:s trygga händer. Lillen har sina favoriter och det kramas både när de kommer och går. Han vet att de kommer för att hjälpa pappa, för att ge pappa medicin.

– Pappa ska få hjälp, pappa ska få hjälp nu, säger han med sin ljuvliga lilla röst samtidigt som han tittar allvarligt på oss under sin lugg.

– Pappa är inte ledsen, mamma är inte ledsen, säger han som för att trösta.

Samtidigt så tror han, som den blivande treåring han är, att sjuksköterskorna kommer för att leka och prata med honom.

Droppställningen används inte hela tiden, så vi lånar den ibland för att åka på. Lillen har den perfekta storleken för att stå stadigt och bekvämt på ställningen samt hålla i sig i röret och handtaget samtidigt som mamma puttar på i en väldig fart. Handtaget på den droppställning vi har hemma sitter lägre än den på bilden. Så det blir lite rally emellanåt, det livar upp kan jag säga.

Stora tjejen säger inte så mycket. Men hon är ännu mer hjälpsam hemma, såväl med hushållsarbete som med att ta hand om lillebror. Och den djupa rynkan mellan ögonen försvinner när S kommer hem. När hon får krama om och prata med honom, se att han är nästan som vanligt.

– Det är så konstigt här när du inte är hemma, är bland det första hon säger till S när de får en stund för sig själva medan jag nattar lillen.

Ja, det är väldigt skönt att ha S hemma, även om han är svag efter den svåra infektionen samt av all medicinering. Dessutom är han väldigt låg. Tack och lov för hockey-VM som medför lite distraktion från alltför tunga tankar.

Våren är här och det sjuder av liv överallt. Nyförälskade par, glada människor på uteserveringar, fåglar som bygger bon, bara ben, gravida magar, semesterplaner, lycka och glädje. 

Tänk att allt kan vara så vackert när det är så oerhört sorgligt.