Mishmash

Dripp. Dropp. Dripp. Dropp. Näringsdroppet rinner sakta in i S samtidigt som vi tittar på några gamla avsnitt av en galen dansk tv-serie som heter Livet på Laerkevej. Sjuk. Och sjukt bra tycker vi båda. I ett avsnitt får vi möta en äldre dam som har spridd cancer och inte långt kvar att leva. Hon vill kunna få en värdig och lugn död i hemmet stället för en plågsam ”morfinerad” död på sjukhuset. Hon vänder sig till områdets läkare för att få hjälp att dö. Hon vill gärna somna in på sin bröllopsdag, den 56:e i ordningen. Men först vill den gamla damen åka bergochdalbana. Det var nämligen det hon och den blivande mannen gjorde på deras första träff. Läkaren och damen sätter sig i en av vagnarna och far iväg. På kvällen, när de flesta firar midsommar får så den gamla damen sin sista önskan uppfylld och somnar stilla in i sin säng.

 Gulp.

Idag lyckades jag med bedriften att tappa mobilen i toalettstolen. Japp. Jag hade den i bakfickan på jeansen och när jag reste mig upp så, ja… Som om inte det vore nog så fastnade mobilen då den är ganska bred. Så det tog ett tag innan jag lyckades få upp den.

Mmm.

Nej, jag gick aldrig på den avtalade tiden med terapeuten. Jag lämnade återbud på telefonsvararen. Så jag gav det inte en chans till som jag sa. Av olika anledningar. Däremot har jag varit och pratat med en kurator och det kändes bra. Det kändes som att hon lyssnade på riktigt. Hon gav mig inga lösningar eller svar, vilket jag givetvis fattar att ingen kan ge, men det kändes bra att kunna tänka högt och ha någon att ”bolla” med. Sedan fick jag konkreta förslag på olika sätt att kunna gå vidare med vissa saker utifrån mina förutsättningar.

Och så sa hon att jag kunde ringa henne när som helst, på jobbnumret såklart. Men ändå, att få höra det.

”Ibland kan det kanske kännas som om man inte får luft, som att det inte kan vänta, då är det bara att ringa, jag svarar så fort jag kan”   

 Ett litet steg i taget. Och så lite andning på det.