För säg en enda jävel som skulle vilja byta plats med mig, med oss? Varsågod och kliv fram!
söndag 1 juli 2012
Varsågod och kliv fram!
Tanterna på jobbet har sprungit sönder höftlederna inne hos chefen för
att påtala hur orättvist det är att jag får vara ledig men inte de. (När jag tar ut närståendepenning) Så pass
mycket att min chef vädjar till mig att få berätta hur det ligger till.
Synd att det inte är mer stake i min chef. Att hon inte har
den pondus som krävs för att hålla sladdertackorna i schack. Hoppas att hon
har det lugnare nu när hon inte behöver stå upp för sitt beslut utan lastar
över det på mig genom att kräva att jag ska redogöra för mina personliga
förehavanden för hela arbetsgruppen.
För säg en enda jävel som skulle vilja byta plats med mig, med oss? Varsågod och kliv fram!
För säg en enda jävel som skulle vilja byta plats med mig, med oss? Varsågod och kliv fram!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om du orkar, vill och har lust har du fått en nominering av mig.
SvaraRaderaHej sister,
Raderavarför inte? Men jag har ingen aning om hur det går till, hur gör man? Kram!
Markera och kopiera mitt inlägg och sätt den i din blogg. Sedan kan du radera mina svar och skriva dit dina egna. Prova. Den svåra vägen är ju att skriva om allt förståss. Men jag fattar om du inte orkar bry dig. Jag uppskattar din blogg i alla fall. Kram.
RaderaBara på dom!
SvaraRaderaTror att de kommer känna sig rejält dumma om du säger som det är...fast man ska ju orka att göra det också.
Heja dig!
Undrar varför du vill hålla sjukdomen hemlig för arbetskamraterna? Jag höll aldrig något hemligt för någon. Tror nog att jag skulle tyckt det varit jobbigt att hålla en sådan stor sak hemlig. Hur tänker du? Tycker du det känns jobbigare om alla vet?
SvaraRaderaStor kram
Nina S
Nina,
SvaraRaderasom jag redan berättat i ett antal inlägg så jobbar jag på en mycket speciell arbetsplats. Det är kvinnodominerat, vilket inte borde vara ett problem, men så är det enligt mig. Det är rövslickeri och angíveri på hög nivå. Det är avund och missunsamhet som präglar arbetsplatsen. Ingen bryr sig egentligen om varandra, utan det handlar istället om att bräcka varandra, oavsett vad det gäller. Så för min del så är mina arbetskamrater de sista jag skulle vända mig till, vad det än gäller. Nu menar jag inte precis alla, men en stor del av dem. Om jag hade känt omtanke, medmänsklighet, empati och kanske till och med lite hjärta, ja då hade jag utan att tveka släppt in dem i min verklighet. Precis så tänker jag. Rätt? Fel? Skiter högaktningsfullt i vilket.
Stor kram till dig. Hoppas du mår bättre.
Det låter hemskt med en sådan arbetsplats och du förtjänar verkligen något bättre. De, däremot, förtjänar inte att veta något alls. Och jag hoppas att de skäms när de förstår att de gjort bort sig på det där sättet. De behöver inget veta, om du inte vill att de ska. Lägg ingen energi på de där dumma mera.
RaderaRespekt till dig för ditt beslut att inte berätta mer än du själv är bekväm med! Jag har själv arbetat på en sådan arbetsplats och känner igen situationen. Stå på dig!
SvaraRaderaAll respekt för ditt beslut att inte ha velat berätta, och all orespekt för dina arbetskamrater som gnäller. Fy fan för vissa människor säger jag bara, hur är vissa kvinnor funtade egentligen?
SvaraRaderaMassa kramar till er alla, jag tycker du har en sådan beundransvärd styrka!/ Jeanette
Jag hoppas att du vägrar att göra detta! Vad som händer i ditt privatliv har ingen med att göra. Ingen kan kräva att du ska berätta om du själv inte vill!!! Fy, chefen!!!! Kram till hela familjen // Lena
SvaraRaderaMen vad?! Vad är det för ena puckon som inte fattar att om någon inte befinner sig på sin arbetsplats under lång tid att ja, då är det något allvarligt. De kan väl inte tro på fullaste allvar att du är ledig, hemma och softar?! Tror tanterna håller på att gå upp i limningen av nyfikenhet. Och den där chefen verkar inte vara mycket att hänga upp i granen eller någon annanstans heller! Du bestämmer själv om du vill att de ska veta eller ej.
SvaraRaderaKram Ann-Louise
Hej,
SvaraRaderaJag har full förståelse för ditt sätt att tänka. Har en anhörig som var i samma situation, och hon ville bara dela med sig av sin ledsna och tuffa tillvaro till människor som verkligen brydde sig om henne och hennes sambo.
Kram från Sara en bloggläsare.
Fy skäms på den patetiska chefen!!
SvaraRaderaJag berättar inte heller på jobbet om situationen jag lever i hemma, men av en helt annan anledning. Oavsett anledning så ska man själv få bestämma hur nära man släpper sina arbetskamrater inpå livet. Fast kanske kan de i varje fall sluta skvallra nu då när de fått reda på lite grann.
SvaraRaderaKram Ulrika
Eftersom rövslickeri och avundsjuka råder på din arbetsplats så är det kanske också det som gör att folk undrar. När man inte kan veta om andra får fördelar/mer betalt/privilegier etc för att de har smort chefen så blir det kanske så här. Hur ska de kunna veta att du inte "bara" tar ett sabbatsår? Därmed inte sagt att du är skyldig att berätta, absolut inte, det bestämmer du. Ett sådant arbetsplatsklimat måste skyllas på ledningen, anser jag.
SvaraRaderaMärta
Stackars haggor som inte kan förstå längre än näsan räcker. Om någon är frånvarande en längre tid brukar det finnas en anledning.. Kanske?! Och dessa stackars korkade människor ska DU ta hand om.. Så att säga. Jag trodde det var chefen som hade betalt för sånt riktigt skitgöra.
SvaraRaderaMen det är väl så att det är chefen som har hjälpt till att skapa klimatet i er grupp.
Det är som med ungar. Det bästa sättet att skapa osämja mellan dem är att göra skillnad på dem och smyga åt dem favörer, var och en. Då kan de aldrig känna sig trygga i att vara lika behandlade.
De här vuxna verkar bete sig som snorungar. STACKARS dig och er!!!
Att de orkar.
SvaraRaderaStackars människor som inte har ett enda russin i sina kakor.
Själv slänger jag diagnosen rakt i ansiktet på folk som beter sig illa.
I de bästa av fallen så blir det som en käftsmäll och jag tänker nöjt att där fick du ditt jävla ägg.
Ett exempel var när färdtjänsten kom och chauffören ifrågasatte: varför ska du åka? Du kan ju gå.
Han var tyst resten av resan.
Kramar till er.