Tillbaka till biblioteket med böckerna.
Nu måste jag få ösa ur mig lite om hur jag upplever vår omgivning och en del vänner.
Det finns de som dragit ned rullgardinen helt inför det
faktum att S är sjuk. Och inte nyligen utan för rätt så länge sedan. Människor
som jag hört fantastiska saker om, som jag träffat, som jag tycker om,
respekterar och som betyder mycket för min man. Min man försvarar dem och säger
att det inte är för att de inte bryr sig utan för att det är deras sätt att
hantera situationen. Det är svårt för dem.
Jag har vänner som skickar gulliga sms då och då. Inte mer. Vänner som
jag betraktar som nära. Sedan finns de som jag inte trodde brydde sig så mycket
som visat sig vara fantastiska. De släpper inte taget. Vad jag har förstått är detta rätt så vanligt, att man får en helt ny syn på vänskap och att det när det verkligen gäller visar sig vilka som är att räkna med.
Jag måste bara berätta om en av mina vänner som när vi
råkar på varandra av en slump häromdagen, är mycket intresserad av att höra
hur vi har det nuförtiden. Så jag berättar. Hon ställer en massa frågor. Jag svarar. Det resulterar i att jag får trösta henne
för att hon tycker att det är så fruktansvärt och sorgligt. Men bäst av allt är ändå kommentaren
till varför hon aldrig hör av sig.
Sedan har vi de som då och då kommer och hälsar på, men bara
om vi ber dem, och som trots det inte klarar av att ta in att S är mycket sjuk.
Trots att han berättar om läget, om tumörer som växer, om tiden som rinner
iväg, så får han till svar
Det är tråkigt när det blir så, att man inte hittar/får det man behöver från sina nära (eller som man trodde var nära) vänner.
SvaraRaderaJag funderade lite på hur du/ni skulle vilja ha det? Hur "ska" man bete sig?
Finns det tips om hur man ska vara till en som står bredvid och inte riktigt vet vad som blir rätt eller fel?
Styrkekram genom cyperrymden!
Hej!
RaderaSläpp inte taget, hör av dig, lyssna, hälsa på, försök att vara precis som vanligt...
Hoppas du läser övriga kommentarer oxå :)
Kram!
Jättetråkigt att du inte upplever stöd. Jag har inte upplevt det du går igenom nu, så självklart har du tolkningsföreträde. Men jag är avlägsen bekant till en person som har en svår sjukdom som kommer att ta hennes liv, troligen inom närmsta månaderna. Jag har kontakt med hennes dotter, jag skickar sms, kort och ringer då och då, men känner starkt det som din väninna sa: "jag känner att jag tränger mig på" - inte för att dottern alls sagt att jag gör det, utan det är en känsla jag har. Vi har inte hörts av mer än nån gång vartannat år (något jag ångrar djupt nu förstås, när det snart är för sent! Jag tänkera tt jag ska bli bättre på att höra av mig till folk nu), och vi vet inte så mycket om varandras vardag. Jag är livrädd för att på något sätt göra det värre. Jag försöker signalera att jag tänker på min bekant, att jag hoppas hon har det OK, och om det är något jag kan göra....men jag hör inte av mig oftare än med någon eller ett par veckors mellanrum. Jag vill så gärna kunna göra något för henne men jag vet inte vad! Vi bor långt ifrån varandra, jag har skickat en blombukett, men annars, vad? Att signalera att jag tänker på henne är allt jag kan komma på! Men jag måste erkänna att jag känner en stark rädsla att på något sätt uppfattas som att jag kommer vid fel tidpunkt....att jag stör i den närmsta familjens intimitet, att jag på något sätt tar upp tiden för dem, tiden som är så dyrbar. Därför skriver jag hellre än ringer, för om jag skriver kan de alltid välja att inte öppna mail/telefon, om de inte har tid eller inte orkar.
SvaraRaderaHoppas du ser att vi som verkar "fega" eller oberörda ofta kan vara väldigt osäkra och rädda att göra fel. Du får jättegärna beskriva mer om vad som kan vara bra att tänka på, vad du föreslår att tex jag gör för min bekant.
Hej!
RaderaEn sak som slår mig när jag läser ditt mail är när du skriver att det är enklare att smsa/maila än att ringa, att du då ger din vän möjlighet att välja om hon vill svara/läsa. Även vid telefonsamtal har man ju den möjligheten, att inte svara eller att göra det och be att få ringa tillbaka vid ett annat tillfälle. Om det är så att man verkligen vill veta hur det står till. Jag blev uppringd av en vän när jag satt hemma ensam en kväll och var förtvivlat ledsen. Min lilla låg och sov och min man var inlagd på sjukhus. Jag var rädd och kände mig ensam. Min vän, som var bortrest ville höra att vi var ok, hon visste inte om vad som hade hänt. Det samtalet var så bra. Det var så skönt att få prata med någon som verkligen bryr sig. Det var så skönt med någon som lyssnar. Sms är bra, men det är svårt med nyanser och det är svårt med beskrivningar och förklaringar.
Tack för ditt svar! Jag uppfattar utifrån detta svar och andra texter av dig att du tolkar in att man är snål, kan det vara så? Alltså att jag låter bli att ringa för JAG är inte beredd att ge av min tid, att riskera något, att bli avspisad eller..jag vet inte. Kan detta kanske bero på vilken relation man haft till den sjuka/sörjande personen? Om jag vet att bekantingen är extremt artig och kanske inte kommer att avspisa mig oavsett hur dåligt mitt samtal och mina frågor passar just då, kan detta stoppa mig. Jag är så vansinnigt rädd att göra något ens ett gram värre för den personen. Om det blir "pinsamt" eller jobbigt för mig, vad gör det? Det är ju hon som lider, som dragit nitlotten, visst är det min roll att göra allt jag kan för att göra det bättre för henne, om jag har minsta möjlighet? Jag vill bara försöka föra fram att det inte är så enkelt, i alla fall inte för mig, och att osäkerheten på vad som är rätt sak att göra är det svåra. Tack för dina reflektioner, det är lärorikt att läsa här. Jag bara är lite rädd att om man får läsa att du/ni "på andra sidan" blir arga och sårade om man gör fel, gör det det inte lättare att våga ta kontakt om man är det minsta osäker eller rädd att störa, redan från början....
RaderaJag har även ringt till min bekant, men inte alls lika ofta som jag sms:at. Jag har både skrivit och sagt att jag gärna hjälper till om det finns något jag kan göra, men av dig och andra i situationer liknade din har jag förstått att det är fel att erbjuda sig "öppet", man ska helst föreslå något själv, men jag kan inte komma på något annat än att finnas där om hon eller dottern vill prata, och då kräver jag ju av dem att DE hör av sig till mig, det är inte rätt om jag förstår dig/er? Men att ligga på och erbjuda upprepade gånger att lyssna känns inte heller rätt. Jag tänker att denna erfarenhet är viktig även för mig - om jag plötsligt är den som behöver hjälp/stöd måste jag ju komma ihåg att det inte är helt enkelt att göra rätt.
Hoppas du får uppleva mer stöd av dina närstående/kompisar/vänner/bekanta.
Hej igen!
RaderaJag har inga svar på vad som är "rätt" eller "fel".
Jag berättar om mina erfarenheter, mina upplevelser och mina känslor.
Alla relationer är olika, håller med dig, de som gör ont och de man sörjer är de som man tidigare uppfattade som nära, närvarande och delaktiga i våra liv.
Tack för din omtanke och för att du uppskattar bloggen.
Förstår att du är besviken - vissa människor kan inte hantera sjukdom och sorg.
SvaraRaderaKram
Det är en svår situatione för alla parter och något enkelt svar finns inte, men det kan inte bli fel om man frågar den sjuke eller anhörig vad som passar just då. Det kan ju variera dag för dag. Annars är väl det bästa rådet att göra som man tror att man skulle vilja bli bemött själv om man själv blev sjuk. vänner emellan kan det inte vara fel att visa omtanke. Jag lovar.
SvaraRaderaHej!
RaderaHåller med om det du skriver att det kan variera från dag till dag vilka behov man har. I början av sjukdomsperioden hade jag behov av att vara med familjen så mycket som möjligt, då var min man också starkare. Ju längre sjukdomen fortskrider desto mer saker och situationer uppstår det som gör att man tacksamt skulle ta emot en hand. Och då menar jag inte jättegrejer och projekt utan exempelvis en stunds barnvakt eller hjälp med att storhandla någon gång, sådana saker.
Många vet inte hur dom ska vara eller bete sig vid olika situationer. Jag hade tur att ha massor kring mig som hjälpte mig och sonen och gav oss all stöd. Men en enda familj vars pojke är vän med min pojke, dom drog sig tillbaka och även deras pojke "plötsligt" inte längre var anträffbar för att umgås med min son som tidigare.
SvaraRaderaMånga känner också att dom inte vill störa, därför dom kanske skickar bara sms. När en av mina bästa väninnor sa till mig förra året: Jag ska inte störa dig. jag vet att du måste vila mycket. Ring om du behöver nåt" Så svarade jag: "Nej, Ring gärna när du vill, det är bra för mig att umgås även om jag inte mår bra."
Du kan prata med dina väninnor och förklara hur du vill ha det. Jag tror att det kan bli så att dom hör av sig med mer än bara sms. Varm kram
Hej!
RaderaJo, jag förstår vad du menar. Kanske gör jag det om/när de hör av sig...
Kram!
Jag tänker att om man är vänner varför då inte fråga den/de drabbade om det är ok. Om det är ok att höra av sig ibland eller ofta, säga hur det känns om det är för mycket eller för lite. Är man verkliga vänner kan man väl det. Fast jag vet också att det inte fungerar så.
SvaraRaderaKanske blir de påminda om att hemska saker kan hända med sin man eller kvinna. Svårt att hantera och river fram känslor. De vet inte hur de ska göra och förhålla sig. Enklare då att säga att man inte vill tränga sig på tydligen.
Men nej säger jag. Man måste våga för sin vänskaps skull för allt betydelsefullt man delat som vänner. I nöden prövas vännen. Man måste våga i nöden.
Kram!
Hej!
RaderaJag tror tyvärr att du har rätt i det du säger. Att man låter sina egna rädslor gå före och då väljer att lägga ansvaret på de sjuka och dess familjer genom att välja att inte störa...
Kram på dig!
Hej! Känner igen det du skriver genom min bästa vän vars yngsta barn drabbades av en hjärntumör modell värre för ett par år sedan. Vänner som försvann... Hon konfronterade några av dem, och då sa de att de var rädda att göra fel och göra saker värre. Men, som min vän sa, vad kunde möjligtvis bli värre? Och nu får min vän av sin omgivning veta att allt är bra, nu är barnet friskt för behandlingen är avslutad. Jo, om det inte vore för MR-koller var sjätte månad med oro över återfall... Det verkar vara så svårt att försöka tänka sig in i hur det är i den drabbade familjen? Att bara lyssna och finnas?
SvaraRaderaHej!
RaderaJa, det verkar tyvärr vara en vanlig reaktion. Jag har en vän vars man drabbades av en stroke i unga år. Innan stroken var han killen man ringde till när man behövde hjälp med något, skjuts, snöskottning, flytthjälp, barnvakt, tapetsering, övningskörning... Och han ställde för det mesta upp med ett glatt humör. Efter stroken blev det tyst i deras telefoner. Då var han inte lika intressant. Att komma förbi på en kopp kaffe för att kolla hur de mådde var inte heller på kartan.
Jag har varit med om samma sak. De man tror är ens närmsta vänner ger inget stöd i sorgen medan plötsligt andra stiger fram och gör det desto mer. Oftast är det de som haft det riktigt svårt själva, och sen kommit vidare, som ger mest.
SvaraRaderaMitt tips till de som har en vän i sorg är att höra av sig, dvs ringa eller komma på besök, regelbundet. Man kan ringa en gång i veckan till exempel för då behöver det inte bli något långt samtal varje gång, och ibland kanske bara ett väldigt kort för att kolla så allt är ok. Den allra första tiden när sorgen är som allra värst kan man också ta sig hem till personen med kakor, mat eller dylikt. Jag skulle vilja påstå att man nästan aldrig stör. Och om man nu skulle störa så brukar väl ändå de flesta människor kunna säga ifrån om detta på ett eller annat sätt? Och man kan ju alltid fråga om man stör.
Jag agerar för tillfället själv stöd till en person som förlorat i princip allt. Det är tufft att vara stöd också, så alla klarar det inte och man kan inte begära det av alla sina vänner. Men man skulle önska att fler vågade, precis som Lyckliga Praliner skriver.
Kram Ulrika
Hej!
RaderaVad fint att du tar dig an en vän i nöd.
Kram!
Mitt tips är nog att om man inte vet vad man ska göra eller hur (för det ÄR svårt!) så fråga! Jag kan nog allra mest uppskatta små praktiska grejer, som att nån kör mig och köper något jag behöver, kommer förbi med ett mål lagad mat, passar barn några timmar... små saker som inte ens kostar så mycket men som betyder ALLT! Som när jag var sjuk och allt var kaos och en nätkompis skickade en hel hög urvuxna kläder till dottern, fantastiskt för oss som inte orkade tänka på sånt just då, bara för att nämna ett exempet. Idag fick jag en cd-skiva av en sångerska jag känner, bara sådär för att hon tänkte på mig. Sånt gör mig glad! Kram!
SvaraRaderaHej!
RaderaVad fint med kläderna till dottern och musiken, verkligen.
Kram!
i nöden prövas vännen, ett talesätt som tyvärr stämmer allt för bra. jag hoppas att jag inte glömmer dina ord om någon i min vänkrets blir drabbad. Ni finns i mina tankar kram
RaderaHej
SvaraRaderaJag är just i detta skede i en sorge process då en av mina bästa vänner är sjuk i cancer och i fredags fick beskedet av läkaren att de inte kan göra mer för henne och att tumören bara växer , detta är inte lätt att ta in och inte heller lätt att veta hur man ska betee sig men min vän hon vill prata om vart hon vill somna in och vad hon vill göra med oss vänner innan hon kommer somna , det är jätte ledsamt att ta in och dels gör det så ont i mig när hon talar om det . Vi gråter tillsammans och planerar vad vi ska göra ihop och med det så tror jag att man dels bearbetar sorgen i steg och att man även hjälper den som är sjuk att få ett lugn . Jag tror att man ska finnas och lyssna och våga visa att man är ledsen över att personen ska försvinna. Styrkekramar från en som är mitt i det nu .