Blå

Svårt att beskriva hur det känns just nu.
Klart vi är glada. Skitglada. Tacksamma för paustryckningen i sjukdomshelvetet.

S vill resa bort, eller hyra ett hus någonstans, eller både och.
Han skämmer bort mig med sådant som jag automatiskt väljer bort av olika anledningar.
Han tycker att vi ska unna oss. Klart vi ska unna oss. Vi unnar oss.

Vi pratar mycket med varandra, försöker göra saker ihop.  Blåser liv i små projekt från förr.

Vi planerar också en stor födelsedagsfest. Nu jäklar ska här firas.
Vi drömmer. Låter fantasin flöda. Göteborg blir New York.

Men tårarna och rädslan ligger fortfarande och trycker på.

Vi har fått ett par månader "ledigt" från cancerkarusellen.

S mår mycket bättre och plötsligt känns det mesta möjligt igen.

Men rädslan för vad som kanske kan hända sedan går inte att bortse ifrån.  Och denna lömska sjukdom

kan rätt vad det är ta fart igen.

Vår tid tillsammans är begränsad. Ändlig.  Det vet vi.  Det är det enda vi vet.

Vi gläds åt varje dag.

Men varje dag är fortfarande som ett enda långsamt farväl.