Ledsen. Jenny är borta.
Bakar bullar och muffins för försäljning. Insamling till klasskassan. Flamsiga tonåringar i köket. Värk i bröstet och röda ögon. Första plåten totalt misslyckad med muffins from hell, stora, söta, degiga i mitten-blaffor som väller över formarna som en miljökatastrof. Mmmm. Gott. Men hur ska vi sälja detta? Skulle vi själva köpa dessa beiga degiga utomjordingar? Vi kallar de för charmigt hembakade, det syns ju onekligen att de är hemmagjorda i alla fall. Skratt.
Tårar. Fyfan för cancer. Fyfan för denna vidriga sjukdom som slukar offer efter offer, som lämnar barn utan mammor och pappor efter sig. Hålla masken. Vara duktig och snäll mamma som bakar bullar. Jag kan ju. Jag är här. Jag är ju inte sjuk. Jag får göra detta.
Jag tittar på mina barn. Lilla sitter och tittar på Spöket Laban.
Jag luktar på honom, tar på honom, får lust att krama sönder honom.
Stora flamsar a la Beavis och Butthead i köket. Men hon har koll. Hon tar kommandot och driver projektet framåt trots oförklarliga skrattanfall med jämna mellanrum.
Det är som att ha Alvin & gänget köket.
Älskade unge. Väntar med kramarna tills de andra varelserna lämnat byggnaden...
Baka , baka, baka. Florsockrar och piffar. Förpackar i lagom stora påsar. Läser i någon kommentar om att Kristin är borta. Kristin. Får svårt att andas. Igen. Nej. Nej. Fyfan.
Tre små barn har förlorat sina mammor i dagarna. Två unga kvinnor som hade hela livet framför sig är borta.
Tänk så många vi aldrig läser om? Varje dag.
Varje vecka.
Året om.
Jävla cancer.
Varje vecka.
Året om.
Jävla cancer.
Jag hatar dig.
Jag hatar dig.
Jag som själv har cancer försöker bara trycka bort såna hemska tankar. Jag är mamma. Jag har 2 barn och ett barnbarn. Jag blir skitledsen när jag hör att någon av oss som kämpar har förlorat kampen. Vill helst inte tänka. Vill bara leva många år till och vara med och följa mina barn och barnbarn. försöker bara tänka positivt.
SvaraRaderaJag lider med de som förlorade sina älskade.
Kram <3