Translate

torsdag 26 januari 2012

Blå

Svårt att beskriva hur det känns just nu.
Klart vi är glada. Skitglada. Tacksamma för paustryckningen i sjukdomshelvetet.


S vill resa bort, eller hyra ett hus någonstans, eller både och.
Han skämmer bort mig med sådant som jag automatiskt väljer bort av olika anledningar.
Han tycker att vi ska unna oss. Klart vi ska unna oss. Vi unnar oss.

Vi pratar mycket med varandra, försöker göra saker ihop.  Blåser liv i små projekt från förr.
Vi planerar också en stor födelsedagsfest. Nu jäklar ska här firas.
Vi drömmer. Låter fantasin flöda. Göteborg blir New York.

Men tårarna och rädslan ligger fortfarande och trycker på.
Vi har fått ett par månader "ledigt" från cancerkarusellen.
S mår mycket bättre och plötsligt känns det mesta möjligt igen.
Men rädslan för vad som kanske kan hända sedan går inte att bortse ifrån.  Och denna lömska sjukdom
kan rätt vad det är ta fart igen.

Vår tid tillsammans är begränsad. Ändlig.  Det vet vi.  Det är det enda vi vet.

Vi gläds åt varje dag.


Men varje dag är fortfarande som ett enda långsamt farväl.




7 kommentarer:

  1. Å, jag känner igen mig så väl! Den där förbannade ovissheten!

    Stor kram
    Nina

    SvaraRadera
  2. Ja, jag känner beskrivning jag med. Att leva med ovisshet är fruktansvärt.
    Varm kram

    SvaraRadera
  3. Åh... Så grät jag igen när jag läste detta igår på bussen hem.
    Fina du.
    Så vacker, sorglig sista mening. Ta hand om er.

    SvaraRadera
  4. Tack! Och allra största kramen tillbaka.

    SvaraRadera
  5. Åh Gud i himlen så glad jag blir. Försök att landa. Låt inte den jäveln stjäla ännu mer av den dyrbara tiden. En högst omöjlig önskan. Jag vet men försök!

    SvaraRadera
  6. Låt Göteborg bli New York och njut. Jag känner igen mig exakt också. Ta en dag i sänder och ta inte ut framtiden i förskott, det var vad min kurator sa till mig:
    Det bästa med framtiden är att den kommer en bit i sänder.

    SvaraRadera