Vi har nyligen berättat för vår stora flicka om sjukdomen. Det var ganska svårt att avgöra när och hur det skulle ske. När vi fick operationsdatumet samt information om hur omfattande den skulle bli så var det inte så mycket att fundera över. Reaktionen blev inte alls som vi hade väntat oss. Hennes störtsa oro var över huruvida S kunde vakna mitt i operationen. Kommer den senare? Reaktionen? Är det för abstrakt för ett barn?
Förmodligen så kommer det en del frågor nu när S kommer att ligga på sjukhus.
Det blir många apparater och slangar. Som det är nu har vi sagt att hon inte ska få följa med till sjukhuset de första dagarna iaf. Blir det ännu svårare för henne då?
Frågorna hopar sig. Nej, man kan inte skydda sina barn från allt men vi tycker ändå att det förmodligen gör mer skada än nytta att ta med henne till den miljön när vården kommer att vara som intensivast. Fast vi vet ju inte vad vi tycker om en vecka...
S är rädd för att bli personlighetsförändrad. Att han kommer hem som någon annan och att han inte ska märka det själv. Läkaren berättade att en mängd reaktioner kan uppstå efter ett stort ingrepp när kroppen försöker anpassa sig till de nya förutsättningarna. Att S kan komma att pendla mellan nedstämdhet och en känsla av ”jag klarar allt”. Man har dock inte erbjudit möjlighet att få tala med någon. Varken han eller jag har fått frågan. Vi pratar mycket med varandra och S har i dagsläget ingen önskan att tala med någon okänd person om sina känslor.
Men det är väl som med allt annat, behöver man hjälp så måste ta upp det själv.
Läste gårdagens inlägg, så svart. Men det var så jag kände. Självklart är det bra att operationen blir av. Jag försöker samla på mig styrka för att kunna vara det stöd jag vill vara. Och så fort S går utanför dörren så kommer tårarna. Visst gråter vi tillsammans också. På natten och i skydd av mörkret har vi torkat varandras tårar mer än en gång. Sorgen och maktlösheten. Men även tårar av lycka, för att vi har varandra, för att vår kärlek är stark, för vår underbara bebis och för varje dag vi har tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar