Om några dagar är det operation. Tumörjäveln ska bort. Tillsammans med magsäck, mjälte och delar av diafragman. Hur ska jag klara av att ta farväl och lämna honom på sjukhuset? Hur kommer han klara av ingreppet? Hur ska jag klara av att åka hem till lägenheten? Hur ska jag klara av att ta hand om barnen medan han ligger på operationsbordet?
Ja, det är klart att jag kommer att klara av det, utan tvekan...Vad är alternativet?
Men jag är så jävla rädd att det är svårt att sätta ord på det. Det är en stor operation, riskfylld. Vi har pratat om hur det kan komma att bli sedan. Han vill inte vara en belastning. Han är rädd för att komma hem som en spillra, fysisk som psykisk. Jag tänker bara "kom hem" jag vill ha dig här, jag vill ta hand om dig, jag behöver dig.
Det är en tuff tid som väntar. Och vi har en tuff tid bakom oss.
Kort efter midsommar fick vi diagnosen. Tre veckor senare föddes vårt älskade barn. Så mycket sorg och så mycket glädje på en och samma gång. Det är obeskrivligt men jag ska försöka att göra det.
Sedan denna väntan. Han svarade bra på medicinering fram till strax före jul. Efter att ha tjatat sig till två kontraströntgen, en i november och en i januari stod det klart att tumören som tidigare visat 0 aktivitet åter var igång.
Att det ska vara så Tänk om han inte tjatat om att det kändes konstigt igen? Tänk om vi bara hade väntat snällt på en kallelse? Tumörhelvetet är aggressiv, och har hittat ett sätt att återuppstå trots medicinering.
Däremot är metastaserna i levern inaktiva. Och de måste förbli så. Men det är en senare fråga. För nu är det kirurgin som måste lyckas.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera