Semestertider och nonchalanta läkare

Under flera månaders tid har S känningar av att allt inte står rätt till. Dels tröttheten, som man i och för sig lätt kan relatera till ett krävande arbete.Men det är också envisa förkylningar, ryggont, och en slags känsla av håll vid inandning. Det blir tyngre och tyngre att träna, vilket han gör regelbundet, och löpturerna avslutas allt snabbare. Att ta trapporna istället för hissen som han brukar, blir plötsligt en dag väldigt jobbigt och andfått.

Husläkaren. Han klämmer lite, tar ett blodprov och säger att S ska höra av sig om ett par veckor om det inte blir bättre... Allt ser bara bra ut, säger farbror doktorn. Efter ett par veckor nytt läkarbesök. Remiss till röntgen. Och den dagen rullar så mardrömmen igång. Akutremiss till sjukhuset. Väntan. Blodprov. Ultraljud. Lungröntgen. Näringsdropp.Undersökningar av olika slag. Men ingen säger något. Så, efter tre dagars sjukhusvistelse. Utanför pågår sommaren för fullt. S kommer ut och hämtar mig. Han håller mig i handen.

Läkaren vill prata med mig. In på ett rum. Där sitter läkaren, sjuksköterskan och en person till. Läkaren berättar om tumören, den är stor, den är malign, den har spridit sig. "Frågor på det?" Mitt hjärta slår så hårt att jag tror att det ska explodera. Jag hör hur blodet rusar i kroppen. Jag mår illa. Bebisen sparkar och buffar, som för att be mig att ta det lugnt, att inte glömma bort att andas, att inte glömma bort den. S blir utskriven.

Remiss till en annan mottagning. Efter ytterligare någon vecka träffar vi den nya läkaren som arbetar sin sista dag före semestern. Något han upprepar flera gånger. "Ja, nu är det ju så att det är mitt i sommaren och semestertider" Jag har bara lust att skrika. Vaddå sommar, vaddå semester, gör något! Men nej, så gör man ju inte. Återigen får vi veta att tumören är stor, den är elak, det ska tas prover, det ska tas röntgen. Jaha.

Läkaren går på semester. Vi går hem.Vi får en bebis. Lyckan är total men S har ont och ingen behandling är påbörjad. Jag är kvar på BB när S ringer koordinatorn och frågar varför det inte händer något. Ska vi vänta på att läkaren semestrat klart? Är det så det är tänkt? Han säger att han har ont, att han har svårt att bära sitt nyfödda barn, att det gått flera veckor nu. Så får han en tid någon dag senare, hos en annan doktor. Proverna är färdiga, sedan hur länge framgår dock inte, men man sätter genast in medicin. Hade vi inte ringt så hade tumören fått fortsätta växa medan läkaren har sommarsemester. Är det inte helt sinnessjukt så säg?

Åter och återigen läser jag om hur viktigt det är att stå på sig som patient och som anhörig. För i själva verket är det ingen som bryr sig. Det är ett jobb som alla andra, att vara vårdgivare. Man går dit på morgonen. Äter lunch. Dricker kaffe. Går hem. Tar semester.Stänger av. Och vi som som sitter och väntar på samtal som inte rings, brev som inte skickas, information som inte ges, recept som inte skrivs, förväntas acceptera detta. För att det är inte så praktiskt att bli sjuk i cancer mitt i sommaren...

Givetvis finns det eldsjälar inom vården. Och när läkaren semestrat klart visade det sig vara en trevlig och kunnig person. Men hur kommer det sig att detta upprepas gång på gång?