Ganska snart efter beskedet om att min sambo drabbats av cancer påbörjade jag min "dammsugning" av nätet.
Jag läste det mesta jag kom över. Det var ofta mycket tung och dyster läsning.
Frågan är om jag inte borde ha väntat ett tag innan jag dök ned i Internerhavet.
Det är nog lättare sagt än gjort. Även om jag befann mig i chock påbörjade jag sökandet.
Det finns väldigt mycket information och som bekant av högst varierande kvalitet, man får försöka komma ihåg att vara källkritisk. Nya studier pågår, nya mediciner framställs, allt finns inte tillgängligt på nätet.
Det händer så mycket inom forskningen, hela tiden. Tack och lov.
Det var på så sätt som jag kom i kontakt med en hel del bloggar skrivna av personer som kämpar
mot sjukdomen. Eller som skrivs av nära anhöriga.
Vad letar jag efter?
Jag har ställt mig den frågan ett flertal gånger. Jag kan inte låta bli att läsa det jag kommer över.
Nej, jag tycker inte att jag gottar mig i andras olycka. Och nej, givetvis läser jag inte enbart om sjukdomar och elände.
Men jag vill veta vad det är vi kämpar mot. Jag vill lära känna vår fiende.
Jag vill också läsa om de fallen där det trots allt går bra, de som inger hopp.
Jag vill lära mig så mycket som möjligt, för att kunna vara ett bra
stöd för min sambo. För att kunna ställa frågor vid läkarbesöken. Och för att jag känner en viss trygghet i det.
Varje fall är unikt, jag försöker komma ihåg det när läsningen blir alltför tung.
Jag blir många gånger djupt berörd av de bloggar jag läser men likväl inspirerad och peppad.
Så många fina, generösa och starka människor.
Som kämpar, som njuter av livet och som hjälper så många genom att dela med sig.
Idag är en bra dag. I förrgår hade jag en ledsendag. Så är det. Det går upp och ner. Men viktigast av allt,
det går framåt.
Nu: långpromenad i solen.
Hej!
SvaraRaderaHittade din blogg av en slump. Oj, vad jag känner igen mig i mycket av det du skriver!
Dagen före midsommarafton förra året fick min man besked om att han har bukspottkörtelcancer med spridning till levern! Går inte att operera, och läkaren sa att han är glad om min man lever om ett år! Vilken chock!
Han hade haft ont i magen och ryggen i ca 2 månader innan beskedet. Denna sjukdom är lömsk eftersom symptomen kommer i ett sent skede av sjukdomen, då det oftast är för sent att göra något.
Min man har fått bromsande cellgifter mellan juli-december. Han har svarat bra på behandlingen. Primärtumören är oförändrad medan några metastaser minskar eller står still. Tumörmarkören har leget runt 35 (mot 29000 då sjukdomen upptäcktes). Han har varit behandlingsfri sedan december, men de senaste veckorna har han fått mer ont så ett extrabesök bokades hos onkologläkaren och proverna visade att tumörmarkören stigit till 250. Röntgentid har han 28 april, så läkaren fick gå efter tumörmarkören och hur min man mår. Så det beslutades att han ska börja med behandling igen nästa vecka.
Vi har även sjukhusansluten hemsjukvård som kommer hit en gång i veckan med mediciner.
Vi har två små tjejer på 4 år respektive 1,5 år gamla.
Min man bloggar om du är intresserad av att läsa.
http://ratty.blogg.se/
Det framgår inte i bloggen vad din man har för cancer? Och vilken prognos har han? Finns det någon möjlighet att de kan få bort all cancer?
Kram Nina
Du når mig på nina.strom@kommunal.se
Hej Igen!
SvaraRaderaEftersom jag själv är drabbad av cancer, sjuksköterska och var palliativ SSK innan jag fick min sjukdom. Lärde jag mig massaor av min egen sjudom. Det är en sak att vara betraktare och en sak att vara sjuk. Jag har alltid avrått mina patienter och anhöriga att läsa på internet, för det skapar för mycket rädsla.
Alla cancer är uppbyggd på cellnivå. Vi har så mycket olika celler så oavsett om man jobbar med det eller inte så kan vi inte förstå detta. Celler verkar olika på olika personer. Det ärOnkologerna som fattar detta och microbiologer. Vi är i händerna på läkarvetenskapen och dom måste vi lita på. Visst går man in och läser bloggar, en del går det inte så bra för. Men glöm aldrig , aldrig att vi räddar mellan 75-80 % idag. Visst det är jobbigt under tiden man behandlas tappar hår mm. Men det är inte = att man inte blir frisk. Jag hade både äggstocka,livmoder med spridning i buken. den 4/5 -10 ska jag nu till min Onkolog på JK för allra sista gången och bli friskförklarad. Under dessa svåra år var det nog depressionen som tog mig hårdast. Men nu är framtiden min. Lita alltid på Er känsla. Kram så länge
Tack för din hälsning och tips om vackra bilder. Bilder gör verkligen att alla sinnen öppnas. Ja, vad letar man efter. Kanske de som det går bra för under en längre tid och de som FAKTISKT blir friska! Många kramar till Er!
SvaraRadera