När jag var elva år skiljde sig mina föräldrar.
Vi bodde hos mamma, jag och mina två yngre systrar.
Pappa träffade en ny kvinna som han flyttade in hos redan
två månader efter skilsmässan. När vi hälsade på honom första gången var det således hemma hos den nya kvinnan.
Så fortsatte det. Pappa levde sitt liv och ibland fick vi komma och hälsa på. Det blev ett antal lägenheter och lika många kvinnor. Vi var alltid i vägen kändes det som. Jag och mina systrar. Jobbiga ungar.
Så det blev allt glesare mellan besöken. Min yngsta syster ville vara med honom och ringde ofta och frågade om han inte kunde komma och hämta henne. Men han hade inte tid.
Vi blev tonåringar med allt vad det innebär. Ibland hörde han av sig. Det blev någon krystad fika någonstans. En coca-cola och ett wienerbröd innan han skulle iväg på något. Vi hade inget att säga.
Det var en teater där han bockade av
nuharjaghaftkvalitetstidmedminabarnochvaritenbrapappa-listan. Och vi bockade av nudröjerdettackolovtillnästagångnuvilljaghemtillminakompisar-listan.
När jag var arton år flyttade han till andra sidan jordklotet. Jahapp. Min yngsta syster var bara tio år då.
Efter några år poppade han upp. Han ville tala om hur saker och ting ligger till, uppfostra oss. Visa upp sina fina döttrar för vänner och bekanta. Gissa om det gick bra?
De senaste tre-fyra åren har vi haft sporadisk mailkontakt. Vi är artiga mot varandra, skriver om lite väder och vind och jag har skickat bilder på barnen. Vi har fortfarande inget att säga. För vi känner ju knappt varandra.
Ilska och besvikelse har upptagit en alltför stor del av min uppväxt. Men jag är inte arg på honom längre. Jag har sedan länge accepterat att det var som det var när jag växte upp. Han älskade oss på sitt alldeles egna sätt.
Bra så.
Igår fick jag ett samtal från andra sidan jordklotet.
Min pappa ringde för att berätta att han har lungcancer. I augusti kommer han till Sverige.
Hej!
SvaraRaderaDu är så bra på att uttrycka dig och jag känner så igen vad du går igenom. Men var glad för att du kan utrycka dig i skrift det är en fantastisk terapi. Det jag har gått igenom med exman och cancer har jag ensam fått bära. För att inte kränka min omgivning och göra barn släkt ledsna. Konstigt! med det är sant. Men vi klarar allt, bar man har någon att ventilera sina känslor med. Det viktiga är det det positiva tänkandet.Det är läkande och helande även om man har cancer. Aldrig ge upp...
"Du kan inte hindra sorgens fågel att flyga över ditt huvud, men du kan hindra den från att bygga på där".
Kram Monica
Jag kände inte heller min pappa. Han bodde i vårt hus tills jag fyllde 16, men efter det så fick vi lite andrum. Han tog så stor plats, spred ledsnad och oro överallt.
SvaraRaderaVår kontakt var enormt begränsad tills jag fick mitt första barn då jag inte ville beröva dem en relation.
Jag gjorde ett försök, sedan drog vi oss tillbaka, min son var rädd för sin morfar som inte betedde sig lugnt och vänligt.
Det kom en tid då vi kom varandra närmare, jag tror att både han och jag förstod att tiden var knapp. Vi skulle aldrig bli vänner, aldrig bli dotter-pappa, men vi skulle inte skiljas som ovänner.
När de ringde från sjukhuset var jag och mina systrar snabbt där, vi satt med honom och var där när han somnade in. En stor stark man, men egentligen så liten, hade äntligen fått ro.
Jag är så glad att vi fick den sista tiden. Min son minns honom som en snäll man vilket känns värdefullt!
Mina döttrar pratar ofta om honom men de hann aldrig träffas. Oavsett allt som hänt så är jag ledsen för min och mina barns skull att han inte finns med oss och får följa vår resa. Min pappa mår bättre där han är.
Han blev 52 år.
Jag hoppas att ni kan mötas och kanske lyckas skapa minnen att ha med er i livet, det är värt så mycket mer än jag någonsin trodde. Det är skönt att kunnat lämna hans svek bakom mig och bara minnas det fina med honom.
Åhh vad långt jag skrev. Det är första gången jag läser i din blogg oh är oerhört berörd av alla dina fina texter och det svåra ni måste ta er igenom. Jag kommer att komma tillbaka!
Många kramar från Petra
Hej!
SvaraRaderaTack båda två för vänliga ord, det värmer!
Petra, tack för att du delar med dig av din historia och dina tankar. Det är verkligen komplicerat med relationer ibland...
Kram till er båda