Teater och väckarklockor

Tänker på min biologiska pappa sedan telefonsamtalet jag fick för någon vecka sedan.
Där han berättade att han har lungcancer.
Som jag skrev i det inlägget så har vi haft en rätt så komplicerad
relation. Minst sagt.

Nu har jag sedan ett antal år accepterat att saker och ting var som de var
under min uppväxt. Och att han slutligen valde att flytta till andra sidan jordklotet.
Vilket å ena sidan var skönt, jag slapp teatern och den tillhörande ångesten.
Å andra sidan var det mycket märkligt att han tog det steget och verkligen definitivt och bokstavligen lämnade sina barn.
Frivilligt.
Väckte många frågor hos mig och mina systrar.

Han har aldrig haft gott om pengar och det var därmed underförstått att vi inte
skulle se så mycket av varandra. I fortsättningen heller. Det är dyrt med flygbiljetter.

Jag kommer ihåg en sommardag när han skulle umgås med oss.
Det var kort efter skilsmässan.
Han hämtade oss hos mamma.
Det blev en promenad till sjön. Vi hade en filt med oss där vi satt en stund.
Han hade kavaj på sig och luktade gott.
Bredvid sig på filten ställde han en väckarklocka.
Han hade inget armbandsur därför lånade han med sig mammas stora väckarklocka.
För att inte missa tåget in till stan. Han skulle träffa någon, en kvinna förmodligen.

Och jag var så arg.
Rasande.
Så fräckt.

Den bilden får jag inte ur huvudet hur jag än försöker.
Och idag inser jag att jag innerst inne alltsedan den dagen, elva år gammal,
önskat att min pappa hade slängt iväg den där väckarklockan,
kastat av sig sin kavaj i sann Lasse Berghagenanda och ägnat sin tid åt oss.
Fått oss att känna att vi var viktigast i hans liv, vi hade första prioritet.
I stället har vi vuxit upp med känslan av att vara i vägen, de tre jobbiga skilsmässoungarna
som han, ibland, var tvungen att ha på släp.

Nu hör han av sig för att berätta att han är sjuk. Nu vill han träffa oss.
Vi har fortfarande ingen relation.
Han vet inte mycket om mitt liv och vad jag har varit med om.
Han känner inte mig helt enkelt.
Han vet inte vad jag går igenom. Han vet inte att min syster befinner sig mitt i en skilsmässa med allt vad det
innebär.
Eller att hon fortfarande är så arg och ledsen på honom så att hon inte ens klarar av att prata om honom.

Jag frågar mig varför han väljer att höra av sig nu.
Vad förväntar han sig? Vad vill han?
Blir det teater nu i augusti när han kommer till Sverige?
Ska vi bara låtsas som om ingenting?
Ta några kort till familjealbumet. Så att mina barn har ett foto på sin morfar som de aldrig lärde känna.
Så att jag har ett foto av min far.

Som jag aldrig lärde känna.

En fika. Lite kallprat. VM i artighetsfraser.