Lite distans?

Nu känner jag att jag kan blicka tillbaka på tiden närmast efter operationen.
Vi har tagit oss igenom en smärtsam och skrämmande period.
Stor rädsla och förtvivlan har förbytts mot stark tillförsikt och framtidsplaner.

Det svåraste för mig var att se hur ont S hade. Att inte kunna göra något
för att lindra. Maktlösheten.

S vill absolut inte vara en belastning, klagar sällan, för att inte
säga aldrig och vägrar att låta sjukdomen begränsa honom. Begränsa oss.
Han ska upp så fort som möjligt, han ska framåt.

När jag hälsar på honom första gången efter operationen så bestämmer han var jag ska sitta, så att jag inte ska se alla slangar. Det gör jag ju ändå, det är oundvikligt när han ligger bland en massa apparater som piper, slangar, påsar, maskiner.

Men han har väldigt svårt för att låta mig se honom i det tillståndet. Och behöver känna att han har kontroll över situationen i alla fall. Trots morfinet.

Syrgasen i näsan, den anordningen tar han bort, eftersom han tycker attden får honom att se sjukare ut än vad han är. Han vill se respektabel ut. Vilket han förklar för den undrande sjuksköterskan som vänligt men bestämt sätter tillbaka syrgasen på plats.

Väl hemma så fortsätter det. Jag ser att han har ont, men han vill absolut inte att jag ska låtsas om det. Eller fråga. Vilket är väldigt svårt. Jag vill ju inte få honom att känna sig ännu sämre genom att ställa frågor. Eller föreslå saker.

Han har så höga krav på sig själv. Inte ens när han genomgått en stor operation
och har fruktansvärt ont kan han tillåta sig att bara tänka på sig själv. Samtidigt är det svårt att föreställa mig vad han känner och går igenom.
Och jag vill ju inget hellre än att få ta hand om honom.

Det resultar givetvis i en del "slitningar" mellan oss. Båda kännner förmodligen stark frustration. Även om vi kommit varandra väldigt nära, på ett helt nytt sätt.
Den känslan behåller jag. Den värnar jag om.
Resten förpassar jag mer än gärna till något
jag bara ser när och om jag tittar i backspegeln.