Hjärnan går lite på högvarv. Minst sagt. Det är många tankar som far runt i skallen. Det är en salig blandning.
Senaste dygnet har jag förutom mina tankar, som är nog så jobbiga, haft Robyns låt Dont fucking tell me what do i hjärnan. Den ackompanjerar den strida strömmen av konstiga tankar.
Den liksom går i ett, dag som natt.
Känns sådär faktiskt, även om jag tycker mycket om Robyns musik. Nog om det.
Vaknar en och en halv timme innan (!) lillen imorse och ligger och lyssnar på hans och S andetag i mörkret. Går upp och förbereder välling för att minimera skriket, men den lille snusar gott vidare medan vällingen står och kallnar. Är orolig för dottern men hon har påbörjat pc-kuren och kommer förhoppningsvis att må betydligt bättre inom kort.
Ligger och lyssnar till grannarna ovanpå. Deras ungar har för vana att springa (läs klampa) fram och tillbaka, fram och tillbaka väldigt tidigt på morgnarna till alla grannars stora glädje. Ungarnas pappa VRÅLAR då och då till barnen att de ska vara tysta...
Så, vad far då runt i skallen?
Tja, t ex valdagen. Vi befinner oss fortfarande i mer eller mindre lätt chock efter det senaste läkarbesöket. Och ändå inte.
När vi var på sjukhuset för punktion samt ultraljud så tänkte jag, så hoppades jag innerligt att S skulle komma ut och säga, näe, de hittade inget, det måste ha blivit något missförstånd, kanske förväxling av röntgen eller journaler. Det finns ingen förändring. Sådant händer inte, jag vet. Det är en typ av förnekelse eller försvarsmekanism, ja, kanske. Det händer ibland att jag vaknar upp och hoppas att inget av det som har med cancer att göra har hänt, att det är en enda lång mardröm.
Men han gick in i behandlingsrummet. Och kom ut en kort stund senare. Punkterad och klar.
Då förstod jag. Det jag redan visste.
Tillbaka till mina röriga tankar. På valdagen tar vi oss till vallokalen. S röstar om, taktikröstar som det så fint heter då vi båda hade varit på biblioteket veckan innan och röstat.
Vi tar en långpromenad utmed vattnet och sätter oss sedan på en uteservering. Lillen sitter och babblar glatt i sin vagn. Med varsin öl sitter vi och njuter av utsikten och pratar om lite av varje. Även om sjukdomen. Det är inte så att vi kör strutsmetoden utan vi pratar om det mesta.
Båda har behov av att gå igenom samtalen med läkaren och kolla så att vi har fattat på samma sätt. Oftast har vi det. Men inte alltid. Även S hoppas att det hela med ultraljudet ska vara ett misstag vilket han berättar för mig där vi sitter i höstsolen.
Men även han inser att det inte bådar gott när han väl ligger där under behandlingen.
Hursomhelst. Vid ett av borden bredvid oss sitter två damer och fikar. Kaffe och kladdkaka. Tanterna blir alldeless till sig när servitrisen kommmer till deras bord och serverar kladdkakakan.
Helt fantastiskt tycker de att det är vilket de är noga med att säga högt flera gånger.
Vid bordet framför tanterna sitter en ensam herre och dricker öl. I andra handen håller han sin mobil.
Något händer och rätt vad det är så står han lutad över räcket och kollar olyckligt efter sin mobil som har ramlat i vattnet. Ölglaset ligger vält på bordet.
De båda tanterna ställer sig bredvid och ojar och spejar.
Mannen berättar att han höll på att välta sitt ölglas och i ett försök att undvika detta så far istället mobilen ur händerna på honom.
Alla födelsedagar. Alla nummer. Alla möten. Alla sms. Allt som är viktigt här i livet försvann ned i vattnet med mobilen.
Han är bestört. Tanterna äter kladdkaka och kommmer mellan de smackande tuggorna med olika ”förslag” på hur man skulle kunna få tag på mobilen.
- Flyter den? Ser du den? Är det djupt här? Kan någon i personalen göra något? Går telefonen att rädda?
Mannen går hem till sig och hämtar en av döttrarnas fjärilshåv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar