Kärlek och spök-sms

Ett smått förvirrat inlägg om lite av varje.

Först av allt. Underbara nyheter, hoppfulla nyheter. Läs här.

Det råder rena rama sjukstugan hemma. Förkylningarna avlöser varandra, dottern är inne på sin tredje inom loppet av en månad. Och nu har hon åkt på en lunginflammation. Lilla hjärtat. S har varit lite krasslig till och från men den senaste veckan har förkylningen slagit till med full kraft. Hela familjen har nu åkt på den. En seg en som inte verkar vilja ge med sig.
Nåväl.

Igår eftermiddag fick jag för mig att slänga på TV:n. Ett avsnitt av Det Okända på TV 4+ hade precis börjat. Perfekt program att slötitta på. En familj köper sitt drömhus och det visar sig att det är hemsökt. På nätterna är det en man som går omkring och stökar. Han verkar inte vilja familjen något illa utan nöjer sig med att gå omkring i huset. En dag får pappan i familjen ett mystiskt sms där det står Gå till udden. Mediet som programmet anlitar reder snart ut det hela och den nattliga aktiviteten ges rimliga förklaringar. Smset blir den sista pusselbiten, då mediet redan innan han besökte huset såg en slags ”halvudde” framför sig. Fantastiskt. Ett spöke som smsar! Kanske lånar de brödrosten. Eller chattar på msn? Röker en cigg. Hm. Ingen förklaring gavs till sms:et, det var bara underförstått att det var husets gamle ägare som skickat det. Historien om den gamle ägaren var dock fascinerande.

I veckan var S med på ett möte på jobbet. Jag blev lite förvånad över att han trots förkylningen ville närvara. Men nu efteråt förstår jag varför. Han var entusiastisk när han kom hem. Mötesdeltagarna var alla sådana som är drivande och intresserade av förändringar och förbättringar. Det finns intresse av ett samarbete över gränserna. Framtiden avhandlades, det är förändringar på gång, just i de frågor som S brinner för. Han hade helt oförberett fått ordet och vips stod han och pratade obesvärat om sin syn på hur man skulle kunna driva frågorna framåt och varför. Precis som förr i tiden. Sedan lunchade han med några av arbetskamraterna. Det gjorde honom gott. Han ser fram emot att börja jobba igen i januari, framför allt nu när det är fart på många viktiga frågor.

Så vi pratar framtid. För här ska nu fortsättas att kämpa. Och kämpas emot.
Höstlov. En stuga på landet eller utlandssemester? Resa nu i höst eller i början på nästa år? Gotland nästa sommar? Ska vi göra i ordning lillens rum eller vänta? Just nu fungerar det som arbetsrum. Inskolning på dagis. Återgå till jobbet.

Men mest av allt så längtar vi efter att få sova. Tillsammans. Ostört och länge. Det känns som om tiden inte riktigt räcker till. Det är fullt ös, och så är det ju för de flesta. Ibland så känns det som att vi håller på att glida isär. Men det går snabbt över. Så fort vi håller om varandra så blir jag så uppfylld av den starka kärleken som finns mellan oss.

För några år sedan hyrde S ett hus på Rådmansö. Det var på hösten. Vi åkte bara han och jag.
Det var ett stort hus. Som i sagan om Guldlock sov vi i alla husets sängar, inklusive soffan, tills vi hittade favoriten.
Och vi sov. Vi åt, vi drack. Och så sov vi. Det var helt underbart. Himmelskt.
Vi låg tätt omslingrade och bara njöt av närheten. Otroligt energigivande. Häromkvällen när vi låg och pratade så nämnde S just de dygnen och refererade till de som några av de bästa dygnen i hans liv.
Och hur gott det skulle göra oss att få göra om det, även om det inte skulle fungera riktigt ännu med att åka ifrån lillen.

Det var även några av mina bästa dygn i livet.
Och jag tror att det var då jag förstod att jag hade hittat mitt livs stora kärlek.