Oxveckor och lava

Tillbaka till vardagen igen. Och oxveckorna. Nytt begrepp för mig när jag trött som en gnu bläddrade igenom DN igår morse efter en natt med väldigt lite sömn. Förstadagenefterlångledigheträddattförsovasigångest, ni vet...

Julen har varit bra. Lugn. Vi behövde tid tillsammans.
Skrotat. Kollat på film. Haft vänner och familj hemma på festligheter. Ätit. Sovit. I skift såklart, men ändå.

Bra start på julledigheten också.
Av min närmsta kollega, som jag arbetat ihop med i två månader, fick jag en julklapp och ett kort där hon tackar mig för att jag gör det lätt för henne att gå till jobbet, att det är roligt, att hon gillar min humor.

Shit vad glad jag blev. Tänk om hon visste vad som rör sig i min hjärna och kropp?
Kanske skulle ha blivit skådis ändå...

S och jag har hittat tillbaka till varandra igen. Kärleken är så stark. Som alltid.
Jag behövde verkligen sova. Tagga ned. Andas. Å sen upp igen. Det är som i en lavalampa. Ibland en enda klump nere på botten. Ibland uppe på toppen. Men för det mesta flera klumpar i konstant rörelse. Så att vi kan stötta varandra, så att vi kan bära varandra när det krisar. Just nu är stora klumpen borta.

Jag kramar om min älskling så ofta jag kan. Drygt 20 kg mindre älskling nu än för fyra år sedan.
- Ja, men då var jag ju lite överviktig också, menar S
Till vår stora glädje har han dock gått upp 2 kg sedan senaste sjukdomsperioden med lunginflammationen. 2 kg. Yes!

Väntar på svar från senaste PET-CTn. Ber till alla högre makter att vi får goda nyheter, att medicinen fungerar, att cancercellerna hamnat i koma, allrahelst utplånats från min älskades kropp, att ingen ytterligare spridning uppenbarar sig,att tumören har krymt och är inaktiv, att S fortsätter att gå upp i vikt.

Snälla ge oss ett brejk, låt oss få lite andhämtning, vi är på väg upp här, låt lavalampan få koka lite till.

S har en annan inställning. Han räknar kallt med att få dåliga besked. För att smällen inte ska bli så stor. Då blir ju allt utom just dåliga besked istället bra besked...