Släpp inte taget

Vaknar flera gånger under natten. Jag drömmer, flera olika drömmar, korta och intensiva.

Två av gångerna vaknar jag med ett ryck av att jag skriker, precis innan jag träffar marken/isen efter ett högt fall.

Jag klamrar mig fast, hör hur blodet rusar i mina ådror, varje hjärtslag.
Jag tittar ner. Långt där nere – is. Får inte släppa taget. Släpp inte taget!

Jag orkar inte hålla emot, jag är för tung, armarna värker, skakar, jag får panik, inser att jag kommer att falla.

Hjärtklapning men lättad, det var bara en dröm.

Igen.

Åker till jobbet, mör i kroppen, trött som en säl och med en mycket olustig känsla inombords.

Googlar på ”drömmar och faller”

Fuck.

Senare på dagen får vi så reda på att cellgifterna inte hjälper.
Tumörerna växer.

De fortsätter att långsamt och obekymrat äta upp mitt hjärta.