I väntan på mirakel

I brevlådan ligger ännu ett fönsterkuvert från sjukhuset. S får en kallelse för ultraljudsundersökning och mellannålspunktion av levern. Jag sover knappt natten innan. Ligger och vrider och vänder mig i sängen. Bredvid mig ligger S. Inte någon nattsömn att tala om där heller.

Sjukhuset.

Har aldrig lidit av sjukhusskräck men nu är jag hopplös. De blå skyltarna. Väntande människor. Letande människor. Förtvivlade människor.

Som vi.

Färdtjänstchaufförerna ropar upp namn efter namn samtidigt som en halvnaken kvinna körs i sin sjukhussäng från en korridor till en annan. Har ingen tid att lägga en filt över henne? Knäppa hennes sjukhusskjorta? Är hon kanske varm så att hon själv sparkat av sig filten?
Vill hon kanske inte ha filten på sig? Är hon så sjuk så att hon inte längre bryr sig?

Jag är inte på långa vägar det stöd jag vill vara för S i dessa sjukhussituationer. Jag sväljer gråten gång på gång, allt för att han inte ska se det.

S har en del biverkningar av den nya medicinen. Aptiten är försämrad och jag tycker att han åter börjar rasa i vikt. Han är öm i området runt mjälten, där tumörerna sitter.

Men vi hoppas att det är den nya medicinen som verkar och som gör tumörerna förbannade innan de skrumpnar ihop. Inte att det gör ont för att de fortsätter att växa...

Så åker den vita sjukhusskjortan på och han ser plötsligt väldigt mycket sjukare ut. Jag följer efter i korridorer och hissar där S körs till olika avdelningar av olika personer. Lämnas. Hämtas. In i hissen. Ut ur hissen.
Det är högtrafik på sjukhuset. Så många sjuka människor. Så många sorgsna blickar. Så många livsöden.

S måste ligga kvar på en avdelning för observation i minst sex timmar. Efter leverbiopsin ska det tas prover kontinuerligt för att se att levern klarat av ingreppet och S måste fasta ett par timmar till ifall komplikationer tillstöter.

Han delar rum med tre äldre män. Jag vet att han inte vill vara där, att han mår dåligt av det, och att han inte vill bli sedd i den situationen.

Åker hem. Släpper ut lite gråt på bussen. Tar hand om barnen. Fixar middag.
S kommer hem på kvällen, allt går bra, proverna ser bra ut. När barnen är nattade så sitter vi i köket och pratar. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Jag älskar de här stunderna. Och jag kan fortfarande inte fatta att detta händer oss. Fortfarande hoppas jag på något slags mirakel. Som att leverbiopsin ska visa på något annat än mestastaser.

Så nu väntar vi.