Mars

Det har snart gått två år sedan cancerhelvetet intog våra liv.
Det har snart gått ett år sedan den stora operationen. Allting kommer tillbaka, fragment av det vi har bakom oss bombarderar skallen oavbrutet.

Mars 2010. Den annalkande våren. Fågelkvitter. Avsked. Dansande bebis. Väntan. Sjukhusrestaurangen. Mitt planlösa irrande på dagtid. Nätter av ångest.
Förtvivlan.

S på intensivvårdsavdelningen. Apparater. Personal. Lukten. Ljuden. Smärtan. Slangarna. Andningsövningarna efter narkosen. Sjukhusfoajen. Tabletterna. Demonerna. Drömmarna.

Fruktansvärda drömmar. Jag drömmer om kroppar som skärs upp på löpande band och en massa organ som lyfts ut.

S och morfinnojorna. Jag minns att han var rädd för att somna. Rädd för att inte vakna upp igen. Han försvann dock in och ut ur en konstig slags osammanhängande sömn. Minns också att han berättade att han ibland vaknade av ett öronbedövande skrik.
Men det var syrgasslangens väsande som lät, inget annat.

Tårar. Ibland i sängen mitt i natten.
- Jag kommer inte att finnas för honom sedan.
Sorgen över att lillen inte kommer att ha sin pappa så länge, S tänker mycket på det.

Ibland i arbetsrummet, sent om natten. Jag går upp och kollar då jag vaknar av att S inte ligger bredvid mig. Jag hittar honom i arbetsrummet där han sitter och lyssnar på musik, skriver och låter tårarna flöda.
De måste komma ut, jag vet. Men det är hjärtslitande att hitta sin kärlek i det tillståndet. Och jag vet att det är det sista han vill, att jag ska se hans sorg och förtvivlan.
Även om jag känner den, dagligen.

Vad är det för mening med allt det här? Vad är det vi ska lära oss?


Den här filmen vill vi inte vara med i.