Nyfiken i en strut

Jag sitter på bussen. Bakom mig sitter en äldre dam och pratar i mobilen - högt och ljudligt.

- Vilken dag jag har haft, du anar inte, säger hon.

Den äldre damen håller på att packa inför en flytt. Ingen hjälp får hon av sin vuxna son, som är orsaken till flytten vad jag förstår.
Han behöver få loss pengar och tanten har sålt sin bostadsrätt.
Hon ska nu flytta till ett äldreboende.
Damen berättar att det är en hel familj som är beroende av detta inte bara sonen utan fru och barnbarn.

- Jag jobbar dag som natt, säger hon andfått i telefonen. Ja, jag går inte ens och lägger mig ibland utan sover i fåtöljen, med kläderna på, kan du tänka dig?
Jag packar och lyfter lådor hela dagarna. Jag måste klara detta, det är bara så, säger hon flera gånger.

Idag hade hon tid hos tandläkaren. Strax innan hon ska gå börjar hunden att hosta. Den har tydligen fått nåt i halsen.
Hon tar tag i hundens bakben så att hunden hamnar upp och ner och daskar till den i ryggen. Ut flyger en plastbit. Hunden säckar ihop på golvet, flämtar och flåsar.

- Lever du Rumba? Lever du? skriker damen som nu ligger på golvet bredvid hunden.
- Ja, jag gjorde som man gör med små barn, utan att tänka, jag bara vände Rumba upp och ner, det var ju bråttom.

Mitt i återupplivningsaktionen ringer telefonen. Det är från tandläkaren som undrar om hon glömt bort tiden.
Tanten försöker förklara att hon är på väg, hon kommer, kan de vara snälla och vänta på henne? Hon kan knappt prata, så stressad är hon.

Jag är framme och måste kliva av bussen, om än motvilligt.
Hur gick det med stackars Rumba? Vad är det för ras? Det kan ju knappast vara en labrador som tanten svingade i luften. Och tandläkaren, hann hon? Flytten, hur ska det gå med flytten? Och vem pratade hon med?